Nacka den 24. 1. 73

Kamrater i Hoola Bandoola Band,

ni kanske har läst artikeln i Clarté, förra årets sista nummer, där vi blev intervjuade av redaktionen om våra åsikter om bl.a. er senaste platta [Vem kan man lita på?]. De andra plattorna var Blå Tågets senaste, Arbetets söner och döttrars senaste, DFFG:s och SKP:s (KFML:s) senaste skivor.
Vi blev minst sagt förbannade när vi upptäckte vilken behandling intervjun undergått. […]

Själva idén med vår recension gick förlorad.
Vi vill därför börja med att säga att vi gillar er platta, den senaste mer än den första. […]

Men vi har naturligtvis fortfarande kritik mot er. Det kvarstår och vi skulle nu vilja fördjupa oss i det ämnet ett tag. Men först några allmänna funderingar.
Vi har ingenting emot någon speciell musik. Vi fördömer ingen musikalisk form, vilken den än är och av inga som helst skäl. Vi anser att de musikaliska uttrycksmedel som under århundradenas lopp utvecklats, allt från enklaste visa till invecklad fuga, bör användas allt efter tycke och smak. Det kan t.ex. inte finnas några som helst ”ideologiska skäl” att fördöma amerikansk popmusik för sin egen skull. Konstnärer måste få använda den form de anser bäst uttrycker det innehåll de vill förmedla. Kriterier vid bedömning av formella aspekter måste vara hur bra eller dåligt formen återspeglar innehållet. Något annat är otänkbart. […]

Vi har två invändningar mot er skiva. Den första gäller innehållet, den andra formen. Kriteriet på folkets kultur måste väl vara att den tjänar folkets egen kamp mot sina fiender. Detta kan den göra abstrakt eller konkret. Folkets egna sånger är ofta oerhört konkreta och har en väldig effekt på sina åhörare. Varför? Därför att den oftast skapas i kampen, i den dagliga kamp som är varje arbetande människas lott i vårt samhälle. En sån sång är en del av det arbetande folkets liv, det är ”deras” sång. Den är konkret. Den talar om vad det gäller. Ofta poetiskt, men alltid med stor enkelhet och självklarhet. Alltid med humor. Arbetarklassen är inte bara den klass som är mest revolutionär den är också den mest humoristiska klassen. Det sista är en tes som återstår att bevisa och ta den för vad den är. Men det är påfallande vilket rikt, mustigt, konkret och roligt språk arbetande människor har. DETTA SPRÅK BÖR VI FÖRSÖKA LÄRA OSS. Att sångerna skapas i kampen betyder inte alls att dom alltid handlar om arbetsplatsen. Ofta kan man säga tvärtom, men dom har alltid en klar relation till denna verklighet. Detta har gällt arbetande människors kultur i alla tider, det gällde böndernas bygdekultur och det gäller än idag för arbetarna, det arbetande folket och dess ungdom. Era texter verkar inte sprungna ur kampen direkt och detta är helt naturligt eftersom ni inte deltar i denna kamp på samma sätt som arbetande människor, vare sej det gäller ungdom eller äldre. Det är inte det förhållande att ni inte står på ett fabriksgolv som är dåligt utan det är er kontakt med människor som gör det som är dålig. Detta förhållande återspeglas omedelbart i era texter. Dom handlar visserligen på ett plan om människors liv. Om frihetslängtan, känsla av instängdhet, hopplöshet, brist på framtidstro o.s.v. men vad vi vill diskutera är om ni inte närmar er dessa ämnen utifrån en något akademisk, intellektuell hållning. Texterna lider inte av sekterism på det sättet att ni svänger er med en massa märkvärdiga ord och gör er allmänt otillgängliga och ”svåra”. Tvärtom är texterna ibland nästan överförenklade men dom tyder på en viss avskildhet från konkreta, nära problem och dessa skulle vi vilja göra uppmärksamma på och diskutera med er. […]

Vad det gäller er form, och former överhuvudtaget, är detta redan vidrört i detta brev, men vi skulle vilja konkretisera våra invändningar. Er form uttrycker ganska väl det innehåll ni förmedlar, anser vi, och mot plattan som sådan finns inget att invända. Den är väl spelad, den svänger bra och den är inte tråkig. Men det faktum att ni uteslutande använder er av en viss form av amerikansk pop gör, tycker vi, att ni i praktiken förnekar den väldiga skatt av musikaliska traditioner som finns innanför vårt eget lands gränser. […]

Ett folk vars kultur långsamt utplånas blir ett rotlöst folk som lättare kan splittras. Ett arbetande folk som slår vakt om sin kultur får ett oerhört verksamt vapen i sin hand. Detta sker t.ex. i Vietnam idag.
Sammanfattningsvis går vår kritik alltså inte ut på att vi ber er sluta med popen och börja med gammeltjo istället. Så är det verkligen inte. Men det är vår övertygelse att om vi alla förenade oss på allvar med dom arbetande massorna, skulle vår musik faktiskt låta annorlunda än vad den gör idag. Den skulle på ett helt annat sätt slå rot bland människor och vårt arbete skulle få en helt annan politisk betydelse.

Kamratliga hälsningar