Hej Hoola Bandoola!

Första gången jag hörde er tyckte jag ni var bra. Jag fäste mej speciellt vid den biten som handlar om salongsrevolutionären som säger att allt fixar sig efter revolutionen. Sen gick jag och hörde er i levande form så att säga. Och tyckte ändå bättre om er. Jag blev lycklig i hela kroppen över att här äntligen hade dykt upp ett gäng som förstod precis vad det handlade om. Ett sensibelt gäng, som hade flera dimensioner på tillvaron och inte bara hatade kapitalet rätt upp i luften, som de flesta andra som jag hade hört vid det laget.

Jag började tro på tillvaron igen. Den nya kulturen och allt det där ni vet.

Sen gick jag och hörde på er igen. Och då upptäckte jag att det här var ju inte för mej. Det var ju bara för killar i vanlig ordning. Ni är killar som sjunger om och för killar. Jag kände mej djävligt blåst. Där satt jag på filialen och kände mej ensammast i världen. Sen blev jag förbannad och tänkte skriva ett förbannat och aggressivt brev och tala om för vilka satans knölar ni är.

Det blev nu inte av och under tiden kom jag fram till att det nog är mer konstruktiv att skriva till er och berätta för er vilka falluckor ni har ramlat ner i. Det kanske kan inspirera er till att skapa även en folkets språkkultur och inte bara en ny musikkultur.

Jag tänkte gå igenom bit för bit av texterna på den skiva som jag har med er.

Herkules
Sjungs av en kille direkt till en tjej, ”lilla vän”. Sången handlar om en kille som heter Herkules. När det gäller att exemplifiera en människa vem som helst som ska illustrera ett skeende eller ett problem väljer den övervägande majoriteten en man som exempel. Det här gäller även tjejer.
Manlig identifikation kallas fenomenet och är ett resultat av den manliga kulturen eller hankulten som den också kallas.

Jag blir lite ledsen över att en killa alltid ska sjunga och berätta saker för flickor av typen ”lilla vän”. Varför kan ni inte låta en tjej berätta något för en killa? Eller varför tillåter ni inte en kille att vara öm och förtroendefull mot en annan kille?

Vem kan man lita på?
Min spontana reaktion första gången jag hörde den här låten var ungefär så här: Har dom inte ens lärt sej skilja på lärare och fröknar? Fröken är betäckning på en ogift kvinna, men den används i diverse andra sammanhang där det inte är relevant. På krogar och i skolsammanhang t.ex. Skillnaden mellan en lärare och en fröken i det här sammanhanget är alltså bara könet. Arbetsuppgifterna har de gemensamt. När jag nu senare funderar över ert språkbruk upptäcker jag att ni inte talar om präster och prästinnor. Det kan ju ha något sammanhang med att det inte finns några kvinnor i maktpositioner bland prästerskapet. Det skulle innebära att ni talar om makthavande präster och vanliga ”meniga” lärare av båda könen.
Sedan upptäckte jag att de gick och dränkte sig med varandra.
Det kanske har någon sexuell innebörd, inte vet jag. Texten i sin helhet ligger en aning bortom min horisont.

Dansmelodi
Sjungs igen av en kille till en tjej, ”min sköna”. Varför kan ni inte låta en kille sjunga en lekfull melodi för en annan kille?

Keops pyramid
En jättefin text. Den handlar om män som sliter och slavar under manliga härskare. Det är inte alls något fel att skriva sådana här texter, men tillsammans med alla era andra texter blir det lite tjatigt med bara förtryckta män.

Man måste veta man önskar sej.
Utan anmärkning som det heter i vissa sammanhang.

1789+0
Franska revolutionen var ju en angelägenhet mellan män och det kanske förklarar varför den här sången också bara handlar om män. Vi är ju bröder allihop sjunger ni, Men jag är inte bror med nån. Ingen annan tjej heller vad jag vet. Nu säger ni, som alla andra säger ”att det här är ju bara ett talesätt, vi menar naturligtvis alla människor”. Jag vet att det är ett talesätt. Språkbruk kallas det med ett annat ord. Och språkbruket är beroende av sitt samhälle och hur det har uppstått. Om man vill ändra samhället och den borgliga (i det här fallet manliga) kulturen måste man alltså också ändra på språkbruket.

Säg inte broderskap om ni menar hela folket säg hellre syskonskap. Eller hitta på ett nytt ord. När man menar hela folkets kultur som ni säger att ni gör, så måste ni använda ord som visar att ni talar om hela folket och inte bara hälften.

Sången handlar i övrigt om en styrman, en matros, den fattiges och den rikes barn (manlig böjning). Även kvinnor har barn. Dessutom en skomakarpojke och den lame. Jag och alla andra som har elementär skolutbildning vet att det är helt språkligt korrekt att använda den manliga böjningsformen när man talar om en människa i största allmänhet. Det beror också på språkbruket, som är uppkommet av män som betraktade sig själva som viktigast, eller ofta rent av som de enda riktiga människorna. Men ett sånt här språkbruk i kombination med era typiskt manliga yrken gör att jag känner mig utanför. Synd, för texten är en av era rakaste, enklaste och mest effektiva.

Maya
Maya är tydligen tjejen som ni återigen låter killen vända sig till. Men i texten är det bara killar som klär ut sig. Alltid bara killar som gör nåt. Jag börjar känna mig trott.

Rocksamba
Min älsklingsmelodi. Den är så luftig, optimistisk och förtröstansfull. För att överleva låtsas jag att Lasse inte är ett pojknamn.

Det här är vad jag tycker om texterna på den här skivan. Vad jag kommer ihåg från den andra, så finns bl.a. salongsradikalen. Som nog är en kille. I varje fall så håller jag mig inte ekonomiskt flytande på att låna pengar av ”mina tonårsbrudar”. Inte heller brukar tonårsbrudarna komma hem till mej och be mej jämföra deras bröst. Vad är egentligen tonårsbrudar för något? Ett speciellt slags folk?

De saker jag har pekat på är var för sig inte så betydelsefulla. Men tillsammans bildar de ett mönster. Det manliga kulturmönstret.

Jag vill med det här brevet få er att ta itu med ert språkbruk. Jag vill alltså inte att ni för att skaffa er ett alibi gör som alla andra vänsterinstitutioner; skaffar er en tjejhörna. Skriv alltså inte några speciella låtar om tjejer, utan ansträng er att ta med oss i era texter på ett naturligt sätt. Låt också tjejer ha jobb och problem, låt oss orientera oss i tillvaron, låt oss ha synpunkter och reflektioner på samma sätt som ni nu låter killar agera i era texter.

Nu kan ni naturligtvis säga: ”Varför sätter inte tjejer upp egna band och skriver egna texter?” Jag håller med er. Det är jättesynd att det inte finns så många tjejer som pysslar med sånt här, men det är delvis ett annat problem, delvis sammanhängande med att det är svårt att komma över den bild av vad tjejer ska göra som vi matas med från barnsben.

Jag vill göra er uppmärksamma på era egna tankegångar, som för er är så självklara att ni inte har reflekterat över dom. Det skulle vara roligt om ni kunde höra av er till mej med något slags brev eller så. Så att jag får någon form av reaktion från er. Det är oerhört svårt att skriva till ett gäng människor som man inte vet något om utom det lilla man kan sluta sig till av texterna. Jag menar, jag vet inte vad ni har för jargong, associationsbanor och så vidare. Därför känns det lite som att skriva ut i luften.

Vänliga hälsningar

Birgit […]