Den 30 april 1975 spelade jag med Hoola
Bandoola Band på Chateau Neuf, Oslos då största konsertscen.
Detta var på den tiden då man - åtminstone inom den vänster
som vi tillhörde - var ytterst sparsam med – ja, för att
inte säga fientligt inställd till - stjärnstatus, idoldyrkan
eller andra uttryck för småborgerlig genikult. Vi blev därför
både förvånade och glatt överraskade när det
mitt i konserten kom upprusande en kille på scenen i vad vi uppfattade
som extatisk lycka. Vi trodde så klart att det var musiken eller bandet
han var extatisk över. Men när han började försöka
sno åt sig Björn Afzelius mikrofon blev vi något mer skeptiskt
inställda. När vi så småningom hade spelat färdigt
låten vi höll på med, lät vi honom i alla fall låna
micken. Han meddelade då att FNL, den vietnamesiska motståndsrörelsen,
hade gått in i det dåvarande Sydvietnams huvudstad Saigon och
att amerikanerna och deras anhängare slogs om att komma med i de sista
helikoptrarna som lyfte från den amerikanska ambassadens tak. Det
jubel som då steg upp mot taket på Chateau Neuf är nog
det mäktigaste i den vägen jag någonsin har hört. (T.o.m.
mäktigare än jublet efter vår största norska hit, Jakten
på Dalai lama…)
Dagen efter, den 1 maj 1975, firade människor över hela världen
FNL:s seger och USA:s nederlag i Vietnam. I Stockholm gick 50 000 människor
ut på gatorna och i Oslo nästan lika många. Hoola Bandoola
Band deltog inte i firandet. Vi befann oss på väg till konsert
i Bergen, mitt ute på ett snorhalt Hardangervidda, promenerandes i
lågskor bredvid orkesterbussen som med en dödsföraktande
Håkan Skytte vid ratten kröp fram längs norska bråddjup
i 5 kilometer i timmen.
(Resan tog två dygn! Vi lyckades börja konserten bara tjugo minuter
försenade…)
Jag tror att insikten om att också den övermäktigaste stormakt
kan besegras har präglat min generations medvetande.
”Imperier kommer, imperier går / Människornas längtan
till frihet består”
Mikael
Wiehe, Aftonbladet, 30 april 2005
|
|
