"Vår framgång beror på vad andra gjort för oss"

Hoola Bandoola Band. Sju man från Malmö. Förgrundsfigurer inom den nya svenska musiken. Har gjort fyra LP som sammanlagt sålt över 160 000 exemplar. Idoler för många. Älskade av ännu fler. Men har blivit hårt kritiserade i höst.

Det började på 60-talet med skolband och tradjazz, rockgrupper och Beatles-imitationer. 1971 bildades Hoola Bandoola Band. I början skrev Mikael Wiehe all text och musik. Nu skriver också de andra, framför allt Björn Afzelius.

Under fem år har de rest nästan oavbrutet, frånsett 1974 då de tog ett halvår ledigt. Under dessa fem år har de fått en unik position inom svenskt nöjesliv som vänstergruppen som alla respekterar. Det som följer här är ett sammandrag av två timmars samtal med gruppen.

Hur hade Sveriges musikliv sett ut utan er?

– Det hade kommit någon annan grupp istället. (Mikael)

Men ni har väl ändå betytt något för den svenska musiken?

– Vi har aldrig varit unika. Vi har fortsatt där andra började. Men vi var en av de första som jobbade medvetet för att nå ut. Kanske kan man säga att vi slog upp en dörr för den nya, svenska, politiska musiken.

– Vi har mutat in ett område där ett medvetet band kan agera utan att behöva kompromissa. (Björn)

– Glöm inte att vår framgång beror till stor del på det arbete som folk gjort för oss, i politiska partier, solidaritetsgrupper och annat. (Per-Ove)

– Vi har dragit folk till vår rörelse. Vi har diskuterat hundratals gånger om vilka spelningar, intervjuer och TV-program vi ska ställa upp på. Vi har tagit ställning i en rad frågor. Nu gör vi bara saker vi tycker är väsentliga och som vi tror på (Mikael)

Ställer ni upp i Svensktoppen?

– Nej, vi har skrivit ett brev till producenten och förklarat att vi inte vill vara med.

Har ni lärt er något under fem år?

– Att hålla ihop ett kollektiv på sju personer. (Björn)

– Vi har politiserats, det som var kulturpolitiskt radikalt för några år sedan, att spela på musikfester med vin och tamburiner eller att arrangera konserterna själva räcker inte idag. Nu profilerar vi oss politiskt, visar att vi är en del av något. Ett exempel är vårt Chileprogram i höst. (Mikael)

– Vi har lärt oss att en massa folk – till exempel diskotekägare – har tjänat en massa pengar på oss och hur vi ska kunna hindra dem från att göra det. (Björn)

Hur känns att ha blivit idoler?

- Det var mycket värre när man spelade i skolband och hela skolan visste vem man var. (Povel)

– Det känns kluvet Man ska vara som man är, ta sig en bläcka ibland och umgås med flickor. Samtidigt ska man vara någon slags förebild som inte tar sig en bläcka och som inte stöter på tjejer. Det känns svårt ibland. (Mikael)

Har ni blivit kommersiella?

– Det hör vi ofta. Men det finns två betydelser i ordet kommersiell. Dels själva hanteringen, att sälja skivor. Dels det ideologiska, att göra skivor enbart för att tjäna pengar på dem. Det sista gör vi inte. Men vi tycker att hela jorden ska köpa våra LP, liksom Nationalteaterns och Norrbottens Järns… (Björn)

– Man måste skilja noga på från kritik från vänster och höger i detta fall. (Povel)

– De från höger tror att vi spekulerar i en trend. Det gör vi inte. De från vänster tror att man blir kommersiell om man tjänar pengar på det man gör. Och det blir man inte heller. (Björn)

Mikael, du tjänade över 200 000 i fjol. Är man antikommersiell då?

Mikael är tveksam om han ska svara på frågan. De andra insisterar.

- Det är lika bra att vara ärlig. Jag förklarar om du inte vill Mikael. Det är alltså fråga om STIM-pengar, ersättning för att han skrivit låtar, där fyra års arbete utbetalas i en klump. (Povel)

– Det blir mycket pengar om plattan säljer mycket. STIM fungerar så. Visst skulle vi vilja förändra STIM, men enda alternativet är väl otänkbart: något slags folkavlönade konstnärer. (Björn)

Hur mycket tjänar ni andra i bandet?

– 30 000 i fjol och 45 000 i förfjol, före avdrag och skatt. (Arne)

Har ni inte funderat på att fördela STIM-pengarna annorlunda?

– Jo. Pengarna från de två sista LP-skivorna fördelas annorlunda så att Mikael får mindre och vi andra mer. Vi kommer att fortsätta utjämningen. (Per-Ove)

Sista LP:n har fått blandad kritik, några recensenter har spolat den fullständigt. Har ni blivit sämre?

– Kanske. Men jag tror att det kan vara så att det är företeelsen Hoola som man angriper, inte musiken. Vi är ovanligt breda och kända, därför är det viktigt för många att kritisera oss som symboler. (Mikael)

– Men det finns ju faktiskt hundra rockband som är bättre än Hoola Bandoola (Povel)

Verkligen?

– Tja, tre – fyra i alla fall. (Povel)

Nya LP:n är också den enklaste och klaraste ni gjort. Är det medvetet?

– Jag har alltid skrivit enkla texter, utan så många bottnar som Mikael gör. Eftersom jag har fyra låtar på den nya LP:n har väl balansen förändrats. (Björn)

– Mina låtar har blivit klarare. Det beror på hjälp och stöd (det vill säga kritik) utifrån. Många har tyckt att de gamla låtarna var svåra att förstå. Själv ser jag saken lite annorlunda. Förr skrev jag om saker som många inte kände till, fastän jag försöker förklara dem också. Nu utgår texterna från mer allmänt kända saker. (Mikael)

Ni verkar hoppfullare också?

– En tillfällighet. Vi pratade innan om att inga låtar fick sluta med en allmän uppmaning om att det "skulle komma en dag, då…" Och så blev det just så. På tre låtar.

I höst har ni för första gången gjort en rent dagspolitisk låt. – "Stoppa matchen" om Chilematchen i Båstad. Varför?

– Vi tyckte det kändes bra att för första gången ta ställning i en konkret fråga. Att det sedan blev vår musikaliskt sämsta låt är en helt annan historia. Den skrevs på tio minuter och spelades in på fem timmar. (Mikael)

På sista LP:n sjunger ni på skånska, varför?

– Vi upptäckte till sist att vi är skåningar. (Mikael)

Hur länge kommer Hoola Bandoola Band att fortsätta?

Lång tystnad.
– Vi vet inte.

Men vad tror ni att ni gör om tio år?

– Omöjligt att svara på. Men jag skulle vilja göra det jag gör nu. Skriva låtar, jobba med kulturpolitik och spela i en grupp som helst skulle vara Hoola Bandoola Band. (Mikael)

– Det är som en gift. Man måste spela. (Per-Ove)

– Jag vill fortsätta att påverka folk på något sätt. (Björn)

– Egentligen är vi ju väldigt privilegierade. Vi lever ett liv som vi trivs med och gör saker som vi tror på. (Povel)

– Men varje yrke kan ju göras så väsentlig som möjligt. (Mikael)

– Nej, Många yrken är bara hårt slit. (Peter)

- Det som gör att man tror på en framtid för den svenska musikrörelsen är att det hänt så mycket sedan exempelviss 1968, då det började. Det finns en kulturell bredd och politisk förankring i musikrörelsen numera, som lovar gott för framtiden. (Mikael)