|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
- Många tyckte att första plattan var för negativ och jag kände väl trycket att komma med något mer optimistiskt på den andra... Att det är kasst nu, behöver ju inte betyda att det ska vara så alltid. Textraderna inimellan är väl inte så himla optimistiska, men trots allt är jag ändå optimist. - För att citera Dansmelodi tror du t.ex. att vi kan skapa en allas musikkultur. - Det gör jag. Det vi och en massa andra sysslar med , musiken och skivbolagen och nya distributionskanaler, blir bara större och större. Jag är övertygad om att svensktoppskulturen kommer att förlora mark mer och mer. - Popen är ju egentligen den enda musikform som inte är subventionerad, d.v.s. får statligt och kommunalt stöd. Skulle det vara en idé att den fick det? - Man kan spela på sina egna vilkor och man kan spela på andras. Om man spelar på ett diskotek där arrangören håvar hem vinsten, spelar man på andras vilkor. Detsamma gäller t.ex. Rikskonserter: dom bestämmer vem som ska spela och dom bestämmer gagerna. - Jag är skeptisk mot att fungera inom det etablerade kulturutbudet – för jag anser inte att vi är en del av det, och jag vill inte heller att det ska framstå som om vi vore det. - Om dom vill ge oss 50.000 kr – okej. Men vi är skeptiska mot att ställa upp på deras grejer. Vi vill uppmuntra publiken att ifrågasätta det etablerade. Genom att ställa upp slår vi undan fötterna på våra egna argument. Om vi t.ex. spelar på en skola är det lätt hänt att vi bara blir ett trevligt inslag i undervisningen, att vi för eleverna kommer att stå på lärarnas sida. Och det är ju eleverna vi vill solidarisera oss med. - Vad skulle det då innebära att spela på sina egna vilkor? - Vi har t.ex. ordnat egna koncerter i Stockholm, Malmö och Lund tillsammans med Södra Bergens Balalajkor och Kustbandet. Vi hyrde lokalen själva, fixade annonser och affischer, eliminerade kort sagt mellanhänderna. Det slog väl ut. Det kom mycket folk, biljettpriset var lågt, folk fick tre timmars musik av hög klass och banden tjänade så där 3.000 per skaft. Det är inte så illa. Och vi har ordnat mindre konserter också och det tänker vi fortsätta med. - Ska man genomföra den här modellen konsekvent, kräver det förstås att musikerna organiserar sig bättre än tidigare. - Det gör det förstås. Det kräver lokala organisationer och dom börjar komma. Folkets Teater är ett exempel. Det allra bästa är Folket i Bild-grupperna som snart finns över hela Sverige och som fungerar lokalt. Dom skulle kunna ha sammarbete med musikgrupper och teatergrupper och trubadurer och allt möjligt. - Jag kan mycket väl tänka mig ett samarbete på horisontalplanet, att tio band slår sig samman och att man delar lika så att dom populära banden hjälper dom som är mindre kända. Men jag är väldigt lite beredd att hjälpa till att dra 700 personer till ett diskotek där ägaren höjer inträdet från 12 till 15 kr på grund av oss – och dessutom gör sig en enorm förtjänst på öl och små löjliga mackor som kostar 2:50 att äta och 20 öre att göra. - Man måste alltså ta saken in egna händer. - Javisst. Det finns ju definitivt ett underlag publikt sett. Det viktigaste just nu är att vi skapar våra egna institutioner, egna organisationer, alternativa strukturer som vi kan använda för vår musik, för vår kultur, för vår politik. Vi ska försöka att i största möjliga utsträckning ställa oss utanför dom redan etablerade kanalerna. Bara på det sättet kan vi tillgodogöra oss vinsterna av vårt arbete. Skulle det kärva ihop sig så har vi våra egna kanaler att falla tillbaka på. - Om vi skulle börja lite från början – du har ett tjusigt foto på väggen. Det ser ut som ett dixielandband för skolbruk. Får jag gissa årtalet – 1964? - Det stämmer precis. 1964/65 nån gång. Det hette Bluncks Lucky Seven. Povel och jag har lirat ihop i ungefär tio år nu; vi hade först spelat med ett annat jazzband, och så bildades Bluncks och höll på i två, tre år. Jag lirade sax och fick rutin på att skriva arrangemang och leda repetitioner. - När Beatles slog igenom började det bli ont om jobb. Och så började världen rycka närmare, och då gick det inte längre att spela musik som var 30, 40 år gammal. Vi spelade lite Benny Carter , väldigt mycket Bix Biederbecke. Man levde i 20-talet, Bix och grabbarna, man kunde alla dom storisarna, man visste vilken färg Bix hade haft på kepsen. Det var en sån jäkla identifikation med den tiden, och man spelade den musiken och det skulle låta på ett visst sätt. - Då var man helt centrerad i Amerika. Tyngdpunkten låg alltså på andra sidan Dom Stora Vattnen. - Våren 1967 upplöste vi jazzbandet. På sommaren stack jag till Paris och spelade där tillsammans med brorsan, Thomas, och en kille som heter Håkan Ripa. Vi skrev fler och fler egna låtar sen och vi kände oss som Beatles. Vi kallade bandet för Moccers. Vi kom till och med till finalen i radions popbandstävling. Men också då var vi väldigt influerade av amerikansk musik. - Det höll i ungefär två år. Vi snöade in på detaljer, finputsade och stod i och kunde inte komma mycket längre. Thomas hoppade av först. Han skrev dom bästa texterna, på engelska, och Håkan dom bästa melodierna. Jag fick lite komplex, satt sen nästan ett år hemma hos Björn Franzén – som lirade bas i Bluncks och nu bas på Thomas platta, se där hur allt går ihop – och bandade egna låtar och gjorde trickinspelningar. Och då kom jag underfund med att jag faktiskt kunde göra en massa själv, bl.a. bandade jag en del av det som finns på vår första LP. - Det fanns ett annat band i stan. Där spelade Muffe, som är vår trummis nu, och Peter som är gitarrist och Affe som sjunger. Dom frågade om jag ville leda deras repetitioner. Det var sommaren 1970. Men det blev inte mycket gjort, så istället frågade jag Peter och Affe om dom ville vara med mig och sjunga. - Så på hösten 1970 startade vi en gitarrgrupp och körde in alla låtarna som jag hade gjort på band, plus lite Crosby, Stills, Nash & Young och en del annat. Och så var vi med i Midnight Hour i radion och la till bas och trummor. - Hette ni Hoola Bandoola redan då? - Ja. - Vad betyder det? - Det är ett zambesistridsrop...
- Du hade alltså lirat en hel del jazz. Är det inte en belastning när man ska ägna sig åt pop? - Nej, det är det inte. Jag tror det är en fördel, för man blir skolad i musik på ett helt annat sätt än man blir i popband. Känslan i musik är jäkligt viktig, men kunnandet i musik är jäkligt viktigt också. - Vad jag menar är att många som har lirat jazz har en jäkla förmåga att krångla till saker i onödan när dom övergår till pop. Jag har t.ex. ganska sällan hört jazzmusiker som kan spela bra rock. Det är för enkelt för dom. - Javisst, precis. Jag är ingen king på harmonilära, men jag kan grunderna och vi kan lite festliga språng o.s.v. Men det blir väldigt lätt ett självändamål, och jag försöker komma ifrån det. Vi vill ha det slagkraftigt först och främst. Om man sen dessutom kan göra det harmoniskt intressant är det ju roligt. Men vill man göra det, kan man ju kanske stoppa in det i mellanpartier och så. Det får inte ta loven av texterna. - Så kom då den första LP:n hösten 1971. Då hade du alltså börjat skriva på svenska. -Jag skrev min första låt på svenska, ’Måndåren’ förresten, våren -69. 1970 i januari gjorde jag den sista engelska låten. Den hette ’No More Words’. - Det var meningen att ni skulle ha gett ut en mini-LP med engelska låtar i fjol. Vad hände med den? - Det gick så långt att den fanns klar, kom från presseriet. Men till slut bestämde vi oss för att spola den av två skäl. Det lät bra på studiobandet, men det blev för mycket musik att pressa in på bägge sidorna så ljudkvalitén blev för dålig. Och för det andra kändes texterna lite grann inaktuella. Låtarna gjordes alltså innan jag började skriva på svenska. - Var det nån särskild anledning till att du skippade engelskan? - Gradvis började man upptäcka att det fanns ett land som hette Sverige. Och att det var här vi bodde och svenska vi talade. Samtidigt började centreringen till amerikanska förebilder att minska. Nu har jag efter hand blivit mer och mer misstänksam mot dom här som identifierar sig, måste sjunga på engelska för att Bob Dylan sjunger på engelska, etc., etc. Och taget i stort blir det ju hämmande för den svenska musikens utveckling. - Jag går inte alls särskilt mycket till folkmusiken i Sverige. Jag blir alltid gråtmild när jag hör såna här dalafioler. Jag tycker det är så jävla vrålsvenskt. -Svenskan har en melodi i sitt språk, amerikanskan har en helt annan. Vill man sjunga på svenska, får man ju göra melodin så att den passar till texten. Det är på det sättet jag är intresserad av Sverige. - Det behöver inte bli Evert Taube för det. - Varken Evert Taube eller Skäggmanslaget eller nånting annat. Contact tog t.ex. fasta på det svenska soundet, och det har vi ju inte alls gjort. - Hade du räknat med att er första platta skulle få så fruktansvärt positiva recensioner? - Nej, det hade jag förstås inte. - Hur kändes det att få högt betyg av Peter Himmelstrand? - Det var ju väldigt positivt att en kille som Peter Himmelstrand, som jag inte alls uppfattar som radikal – jag vill betona att jag känner väldigt lite till honom - kunde hitta kvaliteer hos plattan som han kunde uppskatta. Kan han tycka att plattan är bra och kul och att texterna så där allmänt är bra skrivna, så är det jäkligt roligt. Innehållet får han ju på köpet. - Det som är positivt är att budskapet når fram till honom. Texterna är enligt min mening klart politiska trots att vi inte använder ord som kapitalismen och så. Jag tror att det är en fördel att inte snöa in på den vokabulären, det blir så trångt. Och så vänder man sig bara till dom som redan tycker likadant. - Om man är rädd för det, är det då inte en risk att man blir för allmän? I t.ex. ’Fred’ förekommer det saker som syftar ganska tydligt på diktaturregimer o.s.v., men inga diktaturregimer nämns vid namn? - Jag vill väldigt gärna göra vad jag uppfattar som bra texter. Det kan man göra på ofantligt många sätt. Men jag tror att det är bättre att man höjer upp saker till ett något allmängiltigare plan. ’Fred’ skulle man t ex ha kunnat spela 1930, och då skulle den ha handlat om dom diktaturregimer som fanns då. Förhållandena, relationerna, är ju domsamma idag som dom var på 30-talet – och kommer antagligen vara det om 5, 10, 20 år. Man behöver ju inte binda det vid ett namn. - Jag såg Nina från Nina & Fredrik sjunga Leonard Cohens ’Bird on a Wire’. Det finns mycket att säga om Cohen, men jag tycker att det är en fin låt som tolkar en desperation väldigt fint. När hon sjöng den blev det ett varieténummer, det blev så jävla vidrigt. - Och jag vill gärna försöka gardera mig så att låtarna inte kan sjungas hur som helst av vem som helst. Det ska finnas nån formulering som gör att man inte enbart kan sjunga den vackert, utan har varit tvungen att ta ställning till innehållet innan man kan sjunga den. - Ni gav ut plattan på Musiknätet i Vaxholm – men ni hade ett anbud från Stikkan Andersson först? - Ja. - Om man nu undrar om du inte riskerar att bli lite oförarglig, är det ju rimligt att kolla vad farao du egentligen skriver om. På första LP:n tar du rätt mycket upp dårar, visionärer, förtryck, du predikar solidaritet istället för samförståndsanda till döds. Det går igen i väldigt många av låtarna, särskilt det här dårmotivet. - Ja, jag har lagt märke till det också. - Vad beror det på? - Jag vet inte. Det här med vansinnet är ju väldigt fascinerande, tycker jag. Ibland känner man sej kluven, schizofren, man har sjutton olika sidor, man får dubbla tänder i munnen och fyra ögon. Det är liksom den rent psykologiska förklaringen till att man känner sej attraherad av ett vansinne. - I ’Måndåren’ handlar det om mej själv, det finns en , rent psykologisk förklaring för att skriva om dårar där. Men i ’Filosofen från Cuenca’ är den mera politisk, liksom i ’Hemmet’ som ju inte handlar om vansinnet i den utsträckningen utan mera om institutionen dårhus, vad man nu vill kalla den. Vansinnet ja – det extrema är ju alltid intressant. - Tar man ’Hemmet’ handlar det ju minst lika mycket om utanför som innanför. Det hoppas jag framgår av sista raden, ”För här inne, liksom där utanför, är det rätta oftast fel”. - Och så har låten samma titel som Kent Anderssons och Bengt Bratts pjäs. - Javisst, och det är ju ingen tillfällighet. - Du vill ha sagt att det är väldigt relativt vem som kallas vansinnig och vem som inte gör det? - Ja, det också. Överhuvudtaget att man dömmer ut vissa människor för att dom inte kan mätas med dom förhärskande mätsystemen.
- ’Fred’ har underrubriken ”Till Melanie” – varför just stackart Melanie? - Man gör en sån låt efter att ha hört John Lennon, Lasse Berghagen och Melanie, ”Peace will come, peace will come.” Man får en känsla av att dom vill ha lugn och ro. Jag vill ha rättvisa. Och om rättvisa kräver bråk, får det bli bråk. Jag tycker det är viktigare. - Jag kommer att tänka på ’Hey Jude’ när jag hör den låten. - Ja, slutet av den påminner om ’Hey Jude’. Men nu var det så att refrängen gick på dom harmisarna, och jag ville ha ett sånt slut. Och då kunde jag faktiskt inte ta nån hänsyn till att Beatles hade råkat göra något som är likadant. Jag plankar naturligtvis aldrig medvetet. Men den harmonigången är så allmän. - I radio har du sagt nåt intressant om Vävare-Lasse. - Alldeles konkret var det så att jag läste sociologi, och där läser man Marx’ ’Kapitalet’. Och när jag kom till ett visst parti, tyckte jag att Marx hade gjort hela den här cirkelformen som finns i låten. Alltså vävaren som startade vid sin egen vävstol och slutade med att vara förtryckt vid en annans vävstol. Hela storyn finns i ’Kapitalet’, och jag tyckte den var så poetisk. Den var så bra, så slagkraftig, så jag satte mig ner och skrev ihopa en text. Allt fanns där redan, det var bara att komprimera det till en låt. - I åtminstone nån tidning har du utmålats som om du hade ambitioner att bli en popens Jan Myrdal. - Vad jag sa var att jag har läst en massa böcker av Jan Myrdal. Framför allt tycker jag om ’Samtida’. Jag tycker bra om Jan Myrdals sätt att skriva, att på något sätt sammanbinda den konkreta individuella situationen med ett större sammanhang, att man i det lilla ser det stora och i det stora kan se det lilla. Och jag skulle, om jag kan, gärna vilja jobba på samma sätt. - Brukar du skriva texterna först? -Nej, det är olika. Texter och melodier kommer nästan varenda dag om man har tur. Det finns ingen speciell turordning. Innan skrev jag alltid melodierna först och hade ett helvete att sätta text till dom. - Det var nån recensent som skrev ungefär... - Å dessa recensenter! - Jo, men det kan vara intressant... ...att ni verkade så kompetenta musikaliskt på första plattan, men samtidigt var textinnehållet så viktigt att det måste fram – och därför verkade ni nästan hålla igen i musiken. - Det är nog delvis sant. Jag ville ha en viss kraft i utförandet av texterna, och det gjorde att melodierna inte fick vara för komplicerade, dom fick inte ta loven av texterna. Och detsamma gällde utförandet av melodierna. - Men framför allt var det nog så att bandet bara hade spelat ihop i två månader när vi gjorde första plattan. - Har du någon formell musikalisk skolning? - Som en massa andra blev jag förstås piskad att spela piano som liten. Och jag försökte mig på Schönbergs harmonilära i lumpen. Jag kom halvvägs. Det var jäkligt intressant. Annars har jag lärt mig undan för undan. Nu kan jag skriva noter rätt bra. - Kände ni nåt tryck när ni skulle göra den andra LP:n? -Det var en otrolig noja efter första skivan. Den fick alltså mycket bättre kritik än man kunde vänta sej, kanske t.o.m. bättre än den var värd, tycker jag. Så fanns det då kravet att andra plattan på något sätt skulle hänga ihop med den första. Men det är ju inte kul att göra något som bara är en dubblering, man har en önskan att göra något som är helt annorlunda. Det är nojan; det är liksom svårt att balansera dom två önskemålen. Men jag intalade mig själv att det var dumt att spekulera. Man gör det man gör. - Det är mera musik på ’Vem kan man lita på?’-LP:n. - Ja, skillnaden är väl inte så stor. Men kanske var det lite mycket sång på den första LP:n. Det är inte så konstigt, för låtarna skrevs för gitarr, innan bandet fanns. Andra plattan blev naturligtvis annorlunda – den är gjord med tanke på vad vi i bandet spelar mest och bäst. - Istället för att göra instrumentallåtar där man helt avsäger sig möjligheten att säja något, så kan man göra någon mittemellangrej där man får med både text och musik. - Man upptäcker bl.a. att låtarna har flera egenskaper som kombineras. Texten funkar rytmiskt till kompet, orden accentueras rytmiskt, och så finns det en dansfeeling i flera av låtarna. Det går mycket väl att spela dom på diskotek. - Några av dom ska gå att spela på diskotek. Det fanns inget sånt på första plattan. Jag vill att det ska vara lite av varje, det måste vara ett plus om en låt kan användas på flera olika sätt. - Det viktiga måste ju vara att hela tiden hålla fast vid det man vill säga och försöka sprida det till så många som möjligt. - Du är inte i största allmänhet rädd för att bli kallad ”kommersiell”? - Vi är kommersiella. Vi spelar för pengar för att kunna försörja oss. Men självklart finns det spelningar man inte tar av ideologiska skäl. - Om t.ex. moderata ungdomsförbundet ska ha nåt samkväm... - Ja till exempel... - Det är en platta som handlar ganska mycket om motsättningar. - Det går inte att på något sätt beskriva verkligheten utan att ta med dom motsättningar som finns. Det är ju det som genomsyrar det samhälle vi lever i; motsättningen mellan förtryckare och förtryckta. Visserligen är det kanske inte riktigt adekvat att kalla en mindre företagare för förtryckare, men ska man dra upp linjerna i stort kan man säga det så. - Svaret på frågan” Vem kan man lita på?”, när man lyssnar på plattan, är väl ingen – ja, på oss själva möjligen. - Ja, möjligen. - Häromdagen skrev nån i en tidning att tryckfrihet innebär att vem som helst som har 250 miljoner har rätt att starta en tidning. Det påminner om en av låtarna – ’1789+0’. - Den har tre verser och i var och en försöker jag ta upp en av dom tre parollerna ” frihet, jämlikhet, broderskap”. Frihet för dom som har, att öka det dom har, det är det som kallas frihet, precis som det exemplet du drog. Det hjälper inte att man säger till nån som inte har att javisst, det är klart att du får starta en tidning när som helst – get going! - ”Den stumme kan bli kejsare om han bara säger till.” - Ja, som sagt. - Det finns två grupper här i landet som börjar citeras i tidningar och i samtal o.s.v. som nåt slags modern Shakespeare. Det är Blå Tågets texter och era. Hur känns det? - Hmmm... Jag jobbar faktiskt medvetet med att göra såna här uttryck som man ska kunna plocka ut ur texten... liksom sätta upp på väggen... men då vill jag också placera dom i ett konkret sammanhang, inte låta dom stå som separata företeelser. Det är roligt om det har lyckats... - ”Vem kan man lita på?”, ett garanterat bevingat ord... ’Keops pyramid’ handlar om klyftor som bara ökar, tills allt rasar – väl? - Pyramiden är en enkel symbol för maktstrukturen i ett samhälle som vårt. En väldigt liten klick sitter överst och bestämmer, och en väldigt stor bas ligger underst, blir bestämda över. Klyftorna ökar ju uppenbart hela tiden, men det jag försöker säga med låten är inte bara att klyftorna ökar. Utan också att om dom tillåts öka för mycket, kommer avståndet att bli så stort och den styrande gruppen så liten att den kommer att elimineras. - Det är väl ungefär som Marx säger, att när kapitalet koncentreras så kommer revolutionen till slut. Dom styrda massorna kommer i en så överväldigande majoritet, att dom till sist kastar av sig oket. Och dom som förtrycker flertalet jobbar omedvetet på sin egen undergång. - Du har en hel del lärda anspelningar i dina texter: Herkules, Keops, 1789, Maya – finns det inte en risk att folk kan känna sig taskiga, inte begriper nåt? - Nej till skillnad från dom som använder dom här ”lärdomsorden” utan att förklara dom, tycker jag att jag gör det. Alltså, jag har mina associationer, jag har läst om Herkules, Keops, franska revolutionen, men jag förklarar dom associationerna. Jag använder inte Herkules som nån rebus, utan jag förklarar hans situation: han står vid ett vägskäl och ska välja mellan två vägar. Det är det som är det viktiga i den låten och det framgår. - Det kanske ger en extra dimension att han heter Herkules för dom som har läst Stiernhielms dikt. För dom som inte har gjort det, spelar det ingen roll. Han kunde i och för sig lika gärna heta Lasse Svensson som Herkules. - Du menar att du inte använder anspelningar för att klubba folk i huvudet. - Nej, inte alls. - Fast uttrycket ”Maya” förklarar du inte. - Nej, det stämmer förstås... fast det som inte förklaras i texten, brukar vi konsekvent förklara när vi spelar låten ute. - ”Maya” är ett begrepp ur den indiska filosofin: det är den slöja av skenbart viktiga händelser som täcker den sanna verkligheten. Och det handlar låten om: ”känner du inte igen dom”, bakom alla deras attityder. - Hur ska jag nu formulera den här frågan – det var det här med det inåtriktade och det utåtriktade... - Ofta verkar det som om det fanns ett motsatsförhållande mellan utåtriktade och inåtriktade texter.Men att man intresserar sig mer för sig själv behöver i och för sig inte betyda att man har slutat bry sej om omvärlden. Jag tror att man måste syssla både med det individuella och det kollektiva. - Men för att först ta dom utåtriktade texterna, så finns det ju olika sätt att vara utåtriktad på. - För det första finns det ju dom rent agitativa låtarna som somliga band skriver. För ett par år sedan tyckte jag att dom var skit. Nu tycker jag att dom fyller en stor funktion. Men jag tycker att man trots allt har svårt att se individerna i dom abstrakta resonemangen om EEC eller kapitalismen... - Det bästa exemplet på hur jag skulle vilja göra i stället är ’Vävare-Lasse’ på första plattan, där man gör en historia om en figur och låter den illustrera ett historiskt händelseförlopp. ’Keops pyramid’ är lite gjord för att motsvara ’VävareLasse’, som låt. - För det andra finns det låtar som handlar om individer men som fortfarande är utåtriktade. Ta t.ex. Bob Dylans första plattor. Även om han är väldigt individuell, på så sätt att det är hans reaktioner som beskrivs, så är dom hela tiden riktade utåt. - På vår första platta går jag på killen i ’Burrhuv’et’ och tjejen i ’Garanterat individuell’ för att dom är som dom är. Även om mina personliga åsikter kommer fram, är det trots allt också angrepp utåt. - ’Man måste veta vad man önskar sig’, på andra LP:n, är på samma sätt ett angrepp på en människa som inte kan bestämma sej. - Men det är klart, man tar vissa intryck av sin omvärld, t.ex. när folk ringer och säger att ”hur fan kan du angripa den där tjejen i ’Garanterat individuell’, hon är ju bara en produkt av samhället och det är ju henne det är synd om”. ’Herkules’ är en av dom nya låtarna som är ett försök att peka på den solidaritet som är nödvändig mellan dom förtryckta – ”kom och sätt dig här intill mig lilla vän”. - Men fortfarande handlar det om utåtriktade texter. - Ja. Om vi nu går tillbaka till Bob Dylan, så kom då ’John Wesley Harding’ som inte alls handlar om andra människor – utan bara om honom själv. Likaså Robbans ’Jag letar efter mig själv’ – den handlar ju om honom så enormt tydligt. - Även om man sysslar med sej själv, ska man ju ha klart för sig att så förtvivlat unik är man inte... - Det är just så jag försöker rättfärdiga mej själv när det gäller en del låtar som jag gör nu. - Mina föreställningar, min ångest, mitt själsliv är inte så unikt att det behöver bli ointressant. Tvärtom. Genom att våga visa sej själv kanske man kan göra det lättare för andra att våga visa sej själv. - Få se om jag kan rekapitulera ett resonemang om revolutionen jag hade en gång... - Jo – revolutionen syftar i första hand till en ekonomisk omvälvning. Men det är inte det som är huvudmålet. Huvudmålet är att skapa lyckliga människor – det är jäkligt viktigt att inte glömma det. - I vårt samhälle är människorna manipulerade, dom ser varandra genom manipulerade ögon så till vida att det finns vissa krav på individerna: man ska vara vacker, man ska inte vara för intim med människor o.s.v. Ensamheten har gjorts lönsam: man vill inte vara ensam, och kan man fås att tro att man blir mindre ensam av att köpa Volvo – då är ensamheten lönsam. - Om man nu byter ut den här påtvingade bilden mot en annan påtvingad bild: att dom som tror på socialismen är nån sorts stålmän som inte har några problem – då skapar man bara nya neuroser. - För eftersom vi är uppväxta i det kapitalistiska samhället med alla neuroser o.s.v., som det ger upphov till, så är vi inte framtidens människor. Våra barn, eller kanske våra barnbarn, kan bli det. - En sida av revolutionen är att man frigör individerna. Om man förtiger problemen kommer man ingenstans, man måste undersöka och dra fram dom i ljuset och försöka eliminera dom i ett nytt samhälle. - Därför tycker jag att det kan vara viktigt att skriva låtar om sej själv och sina egna problem. - Går det att gardera sej i texterna så att dom inte uppfattas som ett avståndstagande från kollektivet? - Det är svårt att samtidigt vara konstnärligt slagkraftig och gardera sej. Det låter kanske förmätet. Men jag vill inte gardera mej. Om man vill göra en intim, innerlig text kan man inte samtidigt gardera sej, då blir den inte skarp på samma sätt. Det är alltid mera effektivt med en helhet. - Man kanske kan hitta en ny helhet? - Har du läst Göran Palms ’Varför har nätterna inga namn’ - Nej. - Det är en samling små uttalanden om hans upplevelser under en depression. Efter ’En orättvis betraktelse’, ’Indoktrineringen i Sverige’ o.s.v. kommer han med en nästan hundraprocentigt inåtriktad bok. Här har han då framstått som supersocialisten och plötsligt orkar han inte längre. Han blir tvungen att ge ut en sån här bokjävel där han kommer fram med sej själv. - Jag tyckte först att han hade ljugit bort sej. Men nu tror jag defifitivt att dom tidigare böckerna hade blivit lidande om han hade blandat in sina personliga problem i det politiska. Hans böcker slår hårt just för att dom är koncentrerade kring en sak. Och dom ger helt olika kickar. - Du får väl för säkerhets skull skriva nån slags förtexter där du förklarar dej... - Det är ju ett sätt... - Vi har ju också det här som jag läste, att alla studenter i USA har slutat revoltera. Nu ligger dom på gräsmattan och lyssnar på gamla Beatles-plattor. Och det kommer fram såna här killar som James Taylor som inte har sagt ett politiskt ord i hela sitt liv. Och folk är trötta på politik och nu vill dom ägna sig åt kärlek och fågelkvitter. - Det är ju inte alls det jag vill syssla med, inte för fem öre. Det är inte fråga om att ta fram en falsk harmoni, som dom vill göra. Utan att ta fram den disharmoni som finns i varje individ. P.S. Det står ofta ”väldigt” men dom sa oftast ”jävligt”. RED.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
