|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
| Skivsuccé för Hoola Bandoola | |
| Alla eniga: Bra texter, fin musik | |
Hoola Bandoola Band, det är Malmös stolthet, säger man i Malmö, där det i likhet med de flesta andra ställen inte händer så mycket inom popen. Det är bandet som är ganska ensamt om att förena bra svenska texter med god musik. Deras första LP, "Garanterat individuell", säljer bra, och recensenterna är för en gångs skull överens. Gruppen präglas mycket av en person, Mikael Wiehe, 25. Han skriver text och musik. Det var han som i våras samlade erfarna musiker omkring sig för att bilda just det här bandet. Mikael Wiehe, som på dagar och kvällar arbetar som lärare för invandrare, har sysslat med musik i mer än tio år. Han har spelat bl a saxofon, gitarr och flöjt och skrivit. Tidigare sysslade han helst med svåra harmonier och ville göra saker ungefär som Beatles gjorde, saker som låter enkla, nästan konventionella, men är svåra. Lättsjunget Nu tycker han att musik ska vara lättsjungen. Ha tyngd och kraft så att den som hör den känner att det inte finns något som stoppar den. Mikael menar att man kan använda den kommersiella musikens form för att i grunden förändra vårt samhälle. Han arbetar medvetet med musik och text. Med den längsta låten på skivan "Fred", har han slitit i ett halvår. Den belyser ett ämne som är vanligt intill banalitet inom schlagervärlden, men på ett betydligt mer komplicerat sätt. Så här låter sista versen, som naturligtvis helst bör läsas efter de andra: – Och med freden kommer tystnaden: allt ordnas under hand och folk och länder styckas upp i samförståndets namn "Så tag du halva jorden bror och halva månen med så tar jag andra halvan, så är vi bägge två till freds" Och om man då kämpar mot förtryck och hot för den frihet man har valt, då blir varje krig en segerstrid och varje fred ett nederlag Så är det verkligen fred vi vill ha till varje tänkbart pris? Intellektuellt Vill man lyssna och begripa den texten får man vara så snäll och sitta stilla framför grammofonen. – Jag kan inte förenkla det jag vill ha sagt, säger Mikael. Jag har som de flesta som studerar tillbringat 18 år av mitt liv med att gå i något slags skola. Jag är intellektuell. Det enda jag verkligen känner till och verkligen kan, det är min egen situation. Det är inte det att jag inte vill. Jag gör det jag kan bäst, bara. – Jag tror att låtarna kan fungera som ringar på vattnet. - Man kan skriva några enkla rader som upprepas och som alla kommer ihåg och sjunger med i och sedan utveckla ämnet däremellan. Tre av låtarna på skivan handlar om människor som man förstår inte skulle räknas till de normala i samhället. – Ja visst, ja. Jag är intresserad av det här. Vad som är normalt? Att peta sig i näsan? Börja jobba åtta på morgonen eller två på natten? Uppåt landet har vi inte hört gruppen utom på Gärdesfesten, men kring Malmö och Lund spelar de ca två gånger i veckan. Att det låter bra, det är gruppens förtjänst. Den består av: Björn Afzelius, sång och slagverk, Povel Randén, sång och piano, Peter Clemedson, sång och elgitarr, Arne Franck, bas, Per-Ove Kellgren, trummor, Mikael Wiehe, sång, gitarr, flöjt, sopransax, och den ovärderlige hjälparen Håkan Skytte, som också spelar slaginstrument. |
|
| Betty Skawonius, DN, 8 december 1971 | |
|
|
|
