Historien om biografen Victoria: Socialdemokratisk kulturpolitik i praktiken
Striden om biografen Viktoria i Malmö aktualiserar frågan om balansen mellan direkt kulturstöd till fria grupper och det stöd som kanaliseras via folkrörelserna. Viktoria ockuperades av de fria grupperna sedan kommunfullmäktige beslutat att överlämna biografen åt Skådebanan.

Jovisst, Viktoria, visst har det blivit en ryslig historia. Men sedelärande, som exempel på hur den socialdemokratiska kulturpolitiken kan se ut i praktiken, bakom utredningarnas slöjdanser.
Det är inte Viktoriakommittén som har ockuperat en gammal biograf i Malmö. De har bara tagit tillbaka någonting som faktiskt var deras, en idé och en erfarenhet som kommunalpolitikerna i Malmö med ovanligt naken och brutal cynism försökte expropriera. De verkliga ockupanterna är kommunfullmäktige i Malmö. Bussa polisen på dom!
Hela den skamlösa historien har kanske äntligen blivit känd, tack vare ockupationen i lördags. Men Viktoria kommittén har sannerligen haft lång stubin. Så som man har föreslagit och försökt förhandla, så som man har prövat alla upptänkliga påtryckningsmedel – folkfester, bojkotter, demonstrationer – för att få kommunalpolitikerna att ge med sig och överlåta Viktoria åt de fria grupperna.
 
Skulle rivas
 
Viktoria är Malmös äldsta biograf, centralt belägen, med sin renodlade jugendfasad förmodligen också arkitekturhistoriskt värd att bevara. Men när Teater 23 fick upp ögonen för biografens möjligheter skulle den rivas. Då "upptäcktes" den av kommunalpolitikerna, som beslöt att bevara biografen och göra om den till kommunalt informationscentrum (byggnadsplaner utställda i en biosalong!).
Viktoriakommittén bildades av Föreningen Huset, Teatercentrum Syd, Filmcentrum Syd, Folkets Bio, Folkets Teater, FiB/Kulturfront – och med ett rivningskontrakt i fickan drog man i gång en intensiv programverksamhet som både demonstrerade de fria musik- och teatergruppernas bredd och förankring i Malmö och deras svidande lokalbrist. Här kände tydligen kommunalpolitikerna att det öppnades ett nytt fält av konstnärlig fantasi och radikal politisk medvetenhet och började desperat leta efter möjligheter att bygga för det oroande perspektivet. Räddningsplanket blev Skådebanan, en socialdemokratisk biljettförsäljningsorganisation utan förankring hos de fria kulturarbetarna och utan varje tillstymmelse till kulturpolitisk initiativförmåga. Kommunalpolitikerna vägrade att lyssna till Viktoriakommitténs egna förslag (men övertog deras ombyggnadsplaner) och hittade i stället på att verksamheten skulle styras av ett programråd där kommittén var representerad som minoritet, dvs den skulle som gisslan garantera de fria kulturarbetarnas positiva inställning till projektet. En lösning vars list var så klumpig att den inte kunde lura någon.
I fredags beslöt så kommunfullmäktige att överlämnas Viktoria åt Skådebanan ensam, med ett startbidrag på 200 000 och antydningar om att man nog borde samarbeta med institutionsteatrarna. Viktoria kommittén hade inget annat val än att ockupera.
 
Balans i stödet
 
Fallet Viktoria bekräftar bl a en del av de farhågor som har framskymtat i samband med de senaste årens socialdemokratiska kulturpolitik. Det gäller t ex den kritiska frågan om balansen mellan direkt, villkorslöst stöd till fria grupper och det stöd som kanaliseras via de stora folkrörelserna.
Jag vet inte exakt hur Skådebanan finansieras, inte heller hur Malmö kommun får fram deras 200 000. Däremot vet jag att åtskilliga av de fria musik- och teatergrupperna i Malmö får bidrag ur kulturrådets olika potter. Bidrag som gör det möjligt för dem att existera, inte bara på papperet utan kanske t o m i repetitionslokalerna. Däremot får de ingen reell hjälp att nå fram med sina idéer, sprida information, medvetenhet, oro. De får knappast några uppdrag eller beställningar, inga lokaler eller scener. De ska existera som kulturdemokratiskt alibi, men i effektivaste mån isoleras från sin publik – är det det som är meningen?
Är det så: ett raffinerat exempel på repressiv tolerans? Eller rör det sig om motsättningar inom socialdemokratin, mellan en liberalare kulturpolitik i maktens centrum och konservativare öar i dess lika makfullkomliga periferi? En del talar för det senare, bl a lär någon kommunalpamp i Malmö nyligen ha sagt att stödet till fria grupper hellre borde överföras till de handikappade. Ett exempel på den sorts kulturfientliga populism som en längre tid har varit politiskt gångbar i Danmark, men som ännu inte har blivit riktigt rumsren hos oss.
 
Villkorslöst
 
Den nuvarande socialdemokratiska kulturpolitiken bäddar för att historien om Viktoria kommer att upprepas många gånger. Stödet till den icke-kommersiella kulturen utanför institutionerna måste omfördelas, så att ett mycket kraftigare stöd direkt och villkorslöst, utan folkrörelsernas mellanhänder, knyts till de fria gruppernas sociala funktion och förankring hos sin publik.
Detta är inte en ödmjuk önskan – det borde vara ett militant och massivt krav från t ex den progressiva musikrörelsens tusentals aktivister, som ser folkrörelserna slösa bort pengar på bingo och operetter, medan de själva inte får sin envetna strävan att skapa förutsättningar för en verklighetsförankrad, medvetandegörande kultur stödd med en krona eller en kvadratmeter. Socialdemokratins taktiker kan naturligtvis avvisas det kravet. Men först måste vi i varje fall ställa det.
För de fria kulturarbetarna i Malmö kan Viktoria fortfarande komma att betyda seger. För kommunfullmäktige i Malmö kan det aldrig betyda något annat än ett skamlöst nederlag.
Leif Nylén, Dagens Nyheter, 2 mars 1976