Mikael Wiehe besvarar Röda Arbetets kritik av På väg

RöA:s kritik av vår LP "På väg" inriktar sig i huvudsak på tre saker:
Skivan är inåtriktad och behandlar individuella problem.
Skivan tar inte upp för arbetarna väsentliga frågor och vänder sig alltså inte till "en bred arbetarpublik".
Skivan beskriver bara situationer. Den ger inga svar utan stimulerar bara "en liten grupp grunnare".

Det är riktigt att det på "På väg" finns flera låtar, som behandlar individens "inre", än på de tidigare skivorna. Detta betyder inte att de är inåtvända i den betydelsen att de behandlar våra individuella problem. Vi anser oss inte vara speciellt unika.
Denna inriktning på det "inre" är naturligtvis medveten: Inom den progressiva rörelsen finns det en tendens att skilja yttre politiskt handlande från personliga känslor; en tendens att negligera personliga problem till förmån för aktivt handlande, analyser av den yttre situationen, etc. Detta upplever jag som en fara. För en kommunist måste det yttre handlandet vara fast förankrat i en inre styrka.
Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Detta samhälle, liksom våra försök att bryta upp från det, skapar problem hos några av oss. Bästa sättet att lösa dessa problem är inte att förtiga dem, utan att visa fram dem och tala om dem! Därför handlar skivan i viss mån om "inre" problem.
Den andra, och kanske viktigare, punkten i RöAs kritik gäller vilka frågor som kan anses vara väsentliga för en arbetarpublik.
Jag ansluter mig fullständigt till RöAs ståndpunkt; att en revolution aldrig kan komma till stånd som inte har sitt ursprung i arbetarklassen och att arbetarkassen alltså är den främsta "potentiellt revolutionära" klassen. Men progressiva idéer har också stor utbredning i andra grupper, främst bland studenter. I Sverige, som i andra länder, spelar de en framträdande roll i den progressiva rörelsen.
Eftersom den övervägande delen studenter har borgerlig bakgrund, kommer konflikten mellan deras borgerliga uppfostran och deras strävan att leva som socialister att skapa övergångsproblem. Kan problem som påverkar en grupp (studenterna) inom den progressiva rörelsen vara oväsentliga för en annan grupp (arbetarna) inom samma rörelse? (Jfr kvinnokampen. Hur ställer sig FK till Grupp 8?)
Vad viktigare är; är inte problemen med en borgerliga bakgrund lika aktuella för en progressiv arbetare? Enligt min mening är en stor del av den svenska arbetarklassen i hög grad förborgerligad. Detta synsätt innebär varken ett förnekande av arbetarklassens potentiella revolutionära kraft eller en föraktfull inställning till svenska arbetare.
Det som RöA vill göra till "för arbetarklassen mindre vidkommande frågor" anser jag vara högst väsentliga problem för hela den svenska progressiva rörelsen. Därför handlar skivan i viss mån om uppbrott från en borgerlig bakgrund.
När det gäller frågan huruvida Hoola Bandoola Band når "en bred arbetarpublik" ställer jag mig lite frågande till själva uttrycket.
Vad är en bred arbetarpublik? Når RöA en bred arbetarpublik?
Har RöA ens målsättningen att nå en bred arbetarpublik?
Jag tror att Hoola Bandoola Band når en bred publik mellan 15 och 30 år – både studerande och arbetare. Dels därför att vi strävar efter att spela på olika sorters ställen (studentkårer – diskotek, politiska möten – ungdomsgårdar, konserter – fängelser, folkfester – folkparker, etc.), dels därför att vi spelar en lättillgänglig musik och dels därför att texterna handlar om saker som mänskor upplever som väsentliga. (Jag tror inte att man behöver tala ett språk till arbetare och ett annat språk till andra mänskor.)
Punkt tre: Skivan beskriver bara situationer utan att ge några svar. För det första: det är stor skillnad mellan att skriva politiska anföranden eller artiklar och att skriva texter med politiskt innehåll: Lika viktigt som det är att i t ex politiska artiklar vara precis, analytisk och ge exakta svar på konkreta frågor, lika viktigt tror jag att det är att i sångtexter också vädja till känsla och fantasi. (Men OBS: vilka känslor man ska vädja till och hur man ska göra det, måste bestämmas på grundval av en precis politiska analys.)
Politisk terminologi har tyvärr en tendens att blockera en stor grupp mänskor. Med tanke på det, tror jag att det kan vara riktigt att välja ett mindre politiskt belastat språk om man vill nå ut till en bred grupp åhörare. Beskrivningen av en situation behöver inte bli mindre konkret för det.
Till sist: RöA hävdar att en del låtar, därför att de inte ger konkreta svar utan bara antyder problemens lösning, vänder sig till "en liten grupp grunnare". För det första tror jag inte alls att den här gruppen "grunnare" är särskilt liten. För det andra tror jag att just "grunnandet", förmågan att använda sin fantasi, förmågan att själv söka lösningar på problemen är av grundläggande betydelse för den progressiva rörelsen. Ja, jag vill gå så långt som att säga, att "grunnandet", i motsats till det passiva accepterandet av idéer och åsikter som andra har fabricerat, är en av dom viktigaste mentala förutsättningarna för ett kommunistiskt samhälle.
Mikael Wiehe, Röda Arbetet, våren 1974