Hoola Bandoola Band - och deras väg mot toppen!
 
Vilket är landets populäraste popband?
Svar: Hoola Bandoola Band.

Tror ni mig inte så titta på Kvällstoppen. Femma första veckan, etta nästa.
 
Jag pratade med Mikael Wiehe, (som skrivit bandets alla låtar som finns på plattan, utom en som brorsan Thomas gjort, "Dansmelodi") och med Björn Afzelius, som sjunger och spelar gitarr.
Vi pratade med Hoola Bandoola och deras publik, den nya svenska popen och vad som händer omkring den i Sverige just nu. För som Mikael säger:
- Vi är ju bara en del i någonting mycket större.
 
Kan ni dra Hoola Bandoola Story ända från början?
 
Mikael: Ja, brorsan (som alltså heter Thomas Wiehe) och jag hade ett band som kom till finalen i radions popbandstävling. Då sjöng vi på engelska.
Så upplöstes vi för att Thomas ville göra andra grejor. Sen började Peter (Clemmedson, spelar gitarr i bandet nu) och Affe (Björn Afzelius) och jag att sjunga. Anspråkslöst vi spelade låtar för att det var roligt bara.
Sen hade Rune Hallberg haft hand om den där popbandstävlingen så han ringde mej och frågade om vi fortfarande spelade. Så vi tog med bas och trummor också och gjorde ett radioprogram. Fortfarande på engelska.
Jag vet inte vad det berodde på att jag började skriva på svenska. Jag hade gjort nåt försök tidigare. "Måndåren" på första LP:n t ex - det var rätt länge sen jag skrev den . Det var 1970 det här. Så jag antar att det berodde på att det låg i tiden.
Sen ville man ju göra en platta så jag skickade upp en del låtar till Music Net Work som det hette då. Engelska låtar. Då skrev de och frågade om det inte fanns nåt på svenska.
 
Innan ni gjorde plattan för MNW ville väl Stikkan Andersson spela in er?
 
Mikael: äh, det har jag aldrig velat snacka om. Det var så jävla jobbigt.
Han hade hört det här radioprogrammet med oss och på grundval av att det ville han göra en platta. Så jag var uppe där och pratade med dem och så var det nån där som sa att texterna lyssnar vi ju aldrig på.
Jag visste alltså inte vem Stikkan Andersson var när han ringde mej. Jag visste ingenting om MNW heller.
Det är svårt att kräva idealitet när man har hållit på länge och skrivit låtar. Då vill man ha ut dem på platta till vilket pris som helst nästan. Men trotts allt lyckades vi avstyra Stikkan Andersson.
 
Bandet demokratiseras
 
Då är det väl lite synd med den här massiva uppslutningen för MNW och Silence mot de andra skivbolagen? Det drabbar ju artister som kanske inte har möjlighet att komma ut på nåt annat sätt än genom de stora bolagen?
 
Mikael: Jo, så är det nog. Det drabbar nog människor som kanske har varit lite mindre medvetna.
Om vi ska prata om allt det här att allting kretsar kring dej? På senaste plattan sjunger du ju mycket mindre?
Björn: Det beror väl på att vi andra har förkovrat oss.
Mikael: Ja, och på att en del sjunger vissa låtar bättre än andra.
Björn: Dessutom är det ju omväxlande för dem som lyssnar. Mest då att en tjej sjunger en låt.
Mikael: Så är det ju ett steg att åtminstone utåt demokratisera bandet.
 
Kommer det att fortsätta så att andra skriver låtar också?
 
Mikael: Det hoppas ju jag. Jag tycker grejen har blivit så stor nu. Hoola Bandoola har blivit så big. Ett bra sätt att nertrappa Hoola Bandoola vore ju att vi spelade låtar av andra men också att fler i bandet skrev låtar.
Björn: Jag har skrivit en som heter "Bläckfisken" som vi brukar spela ute.
 
Vad spelar ni på för ställen ute?
 
Björn: Vi försöker mer och mer att spela på ställen som vi själva hyr. Fast fortfarande blir det en del diskotek.
Det uppfattade jag som att ni gjorde medvetet i början för att nå den publiken?
Mikael: Nä. Men däremot är det rätt medvetet nu.
 
Hur stor del är egna arrangemang då?
 
Mikael: Med Södra Bergens Balalajkor kan vi ju knappast göra mer än så där 5 konserter om året. Så gör vi en del med Peps. Och i vår ska vi göra 10 stycken med Robert (Karl Oskar Broberg). Och sen gör vi ju rätt många mindre konserter. T ex med Folket i Bild - grupper.
 
Texterna har ju rätt påtagligt förändrats på senaste LP:n. Beror det på att politiska grupper kritiserat er för att ni uttrycker er oklart?
 
Björn: Det är klart att både "På väg" och "Andersson & Co" är väl klarare. Fyrkantigare på nåt sätt. Mindre symbolik.
Mikael: Det finns två sorters låtar på den här plattan. Dels de som är politiskt klarare. Och dels de t ex "Hugget som stucket " och "Jakten på Dalai lama" som inte alls är klara.
 
Vi ska väl prata om den svenska popen som växer fram i dag i Sverige också. Hur stort tror ni det är?
 
Mikael: Jag tycker att SAM-konserterna i Stockholm ( med bl a Balalajkorna, Marie Selander, Kebnekajse, Risken Finns, Stenblomma o s v ) var ett väldigt fint exempel på att det dels finns en massa band. Dels att det inte alls är så att det bara är vi som drar folk.
Det var två konserter i Kongressalen i Stockholm och det var i stort sett fullt bägge dagarna.
Björn: Men blev ju helt knäckt när man hörde alla banden. 2 timmar varje kväll och det var inte tråkigt mer än sporadiskt. Genom massmedia har ju man fått för sej att det finns ett band i Sverige som kan skriva texter och spela. Och det är vi.
 
Man kan väl mäta lite grann hur stark den svenska popen är genom att se på hur era plattor har sålt?
 
Mikael: Den andra plattan är nog uppe i 30.000 ex. Första tror jag är uppe i 15.000. Den här sista var förhandsbeställd i 8. 000 ex och sålde 15.000 bara första veckan. Det är ju inte klokt.
Jag hoppas ju att man kan se det som ett intresse för hela musiken. De andra banden säljer ju också plattor. Inte så mycket som vi men bra.
För vår del är det ju viktigt att pengarna från våra plattor går till MNW så att de kan spela in andra grupper som vi sympatiserar med
 
Vet ni vilka ni når? Vilka som köper era plattor?
 
Mikael: Vi strävar ju som sagt efter att spela på många olika ställer: fängelser, studentkårer, konserthus, ungdomsgårdar, diskotek, folkparker och folkfester.
Jag tror att vi når en bred publik mellan 15 och 30 år. I början tror jag att vi var ett studentband men det tror jag inte alls nu. Sen kan man ju diskutera om vi når arbetare. Fast mellan 15 och 30 år tror jag att vi når både studerande och arbetande ungdom.
 
Till sist då?: Ni brukar ju planera nästa LP rätt tidigt?
 
Mikael: Ja, men nu finns det ingenting. Det finns planer på hur den ska se ut och vad den ska handla om. Men inga låtar och inga texter.
Den dröjer då?
Mikael: Förmodligen.
 
Hur ska de kunna göra en ännu bättre platta?
 
Man kan beskriva Hoola Bandoolas LP-plattor som en trestegsraket.
 
Den första LP:n fastnade jag inte för. Och när jag nu lyssnar om gör jag det fortfarande inte.
Det är en massa bra låtar på plattan. T ex titellåten "Garanterat Individuell" och "Burrhuv'et". Men framförandet är lite trögt. De flesta låtarna är visaktiga, men framförs smårockigt. Det går inte riktigt ihop.
Den enda jag gillade direkt är den jag fortfarande tycker är bäst: "Filosofen från Cuenca".
Den är arrad med utgångspunkt från låtens karaktär. Flöjt och akustiskt. Dessutom har den en humor i texten som de andra låtarna saknar men som låtarna på deras nästa LP skulle få desto mer av.
"Vem kan man lita på?" är en rock-LP. Skillnaden mellan den förra LP:n och den här är att den var mera Mikael Wiehe plus komp. Denna Hoolabandoola, en grupp- produkt.
Nästan alla låtar kan man vid det här laget utantill. Titellåten, brorsan Thomas "Dansmelodi" och den jag tycker är mest finurlig musikaliskt: "Man måste veta vad man önskar sig".
Magnifik titellåt

Nynnvänligt. Det låter engelskt. Melodierna passar som handsken till texterna. Rakt igenom. Så nära en live LP en studioinspelning kan vara.
De flesta texterna är symboliska. Socialistiska, men kringgående. Hoola Bandoola kritiserades för det. Jag vet inte om de tog åt sig men på "På väg" tredje steget på raketen, rakt upp på Kvällstoppen finns flera mera klara texter
Var den första LP:n Mikael Wiehe plus komp och den andra Hoola Bandoola så är den tredje en samling människor som gjort en platta tillsammans.
Här finns rock- låtar och dessutom ett slags fortsättning på den första LP:n. Visor. Men nu anpassade till dem som ska framföra dem.
åtta tjejer från Södra Bergens Balalajkor har hjälpt till. Deras instrument och röster har gjort plattan till Hoola Bandoolas bästa.
Titellåten är magnifik med två körer, en tjej- och en killkör, som sjunger var för sej i början och sen tillsammans.
Näst bästa låten är "Karins sång" med sång av Karin Biribakken.
Så finns det också en sorts låtar som dom inte prövat tidigare: "Ingenting förändras av sej själv" och "När man jämför". Långsamma. Personligt politiska.
Slutsats: en så bra platta att jag undrar vad tusan dom ska hitta på nästa gång?!
Samma spelglädje som tidiga Beatles!
Sen i våras har jag sett Hoola Bandoola Band spela ute kanske tio gånger.

Jag blir alltid lika glad. Samma glädje som när Beatles fortfarande var ett band med mänskliga proportioner. När de spelade i Sverige för första gången. Eller när de i filmen "Let it be" sätter igång och spelar uppe på ett tak bara för att det är kul.
Hoola Bandoolas låtar påminner om tidiga Beatles. Samma enkla pop. Refränger att sjunga med i. Nynnvänligt.
Inte heller några superinstrumentalister som gör genialiska solon.
Nu har väl de flesta sett Hoola Bandoola. De spelar flitigt i TV och radio, på fredag bl.a. i ungdomsradion från Malmö.
Skala bort alla pålägg från plattorna så har ni dem där. Lätt igenkännbara. Glädjespridare. Och de sjunger om vettiga saker.
Det opretentiösa gör att man aldrig blir besviken. En "dålig" kväll är bara en annorlunda kväll.
Nackdelen är deras lilla repertoar. Bor man i Malmötrakten och ser de flera gånger är det nästan alltid samma låtar.
Hoola Bandoola är ett socialistiskt band. Och samtidigt, som Peter Himmelstrand påpekat, Sveriges mest kommersiella. En oslagbar kombination.
Bengt Eriksson, Expressen, december 1973
 
Aftonbladet väljer i veckan
 
Hoola Bandoola Band: Vem kan man lita på?
(MNW)