ÄR DET "FOLKETS KULTUR" som Hoola Bandoola skapar? H.B. är den för närvarande mest framgångsrika av grupperna knutna till MNW-Silence, de fria skivproducenterna i Waxholm, alternativet till de multinationella popbranschorganisationerna. Men detta att producera sig för ett "fritt" småbolag, gör det musiken till "folkets" egendom?
Undertecknad hör till dem som varit ganska skeptiska inför Hoola Bandoolas skivor. Låtar som "Keops Pyramid" framför ett slags skenradikal analys som i grunden är konservativ: "I alla tider har det funnits några som vill skapa pyramider där de själva sitter överst. När de inte längre kan förstå dem som arbetar för dem, spricker systemet", dvs det är i känslan, inställningen det ligger. Om man bara har "förståelse" så kan en förtryckarstruktur gärna få bestå. Dessutom är det en historisk osanning som framförs. I såväl Afrika som Asien och Amerika har det funnits kulturer där försök till "pyramidbyggande" kunnat förebyggas genom vettiga beslutsprocesser. Mycket av HB:s textmaterial har varit vagt idealistiskt med dålig verklighetsförankring.
 
MEN I VERKLIGHETEN visar sig bandet mer intressant än på skiva. För det första har texterna åtminstone till en del utvecklats till en större medvetenhet. "På väg" är till exempel klar och rättfram i sin syn på kvinnokampen. Dessutom förstår gruppen att utnyttja tillfället av kontakt med publiken till att föra en konstruktiv dialog över scenen.
En snabb och (åtminstone som det verkade) improviserad omröstning om vart överskottet av intäkterna skulle skickas är ett exempel på en förankring i "folket" som aldrig Rolling Stones skulle klara av.
"Folkets kultur" definieras bäst genom att ange dess motsats. En kultur som glorifierar de makthavande är inte "folkets". Inte heller en kultur som tjänar som berusning och verklighetsflykt, "opium". Därför att den också tjänar de makthavandes syften att passivisera.
Musik som glorifierar ledargestalter och predikar underkastelse för auktoriteter finns i exempelvis Country and Western-musiken i dess modernare former och i olika former av patriotisk musik som vi är någorlunda förskonade från på denna sida Atlanten.
Verklighetsflykten är satt i system i melodiradions utbud. Gullighet, romantik, sol och kärlek flödar.
 
DET ÄR LÄTT för en popgrupp som blir alltför framgångsrik att den omärkligt glider över åt verklighetsförfalskningen. Det är troligen inte så lätt att känna sig in i människors situation när man åker jetflyg och bor på fina hotell. Och det är troligen mycket svårt att skilja de applåder som kommer av ett förföriskt "opierus" från de bifall som betyder: det där var bra sagt, vi håller med.
Hoola Bandoola har än så länge klarat sig från att svika. än så länge försöker man ta ner de makthavande och man försöker att inte smeka öronen med ljug. Man är glad för varje månad som bandet lyckas hålla den linjen.