Sluta knarka!

Hoola Bandoola Band brukar ge sin publik den uppmaningen från scen när de ser att några i salen är "höga". Och svaret blir mest applåder.
 
Hoola Bandoola Band Sveriges bästa popgrupp - tar avstånd från narkotika: - Sluta knarka. Du blir passiverad och gynnar bara den värsta sortens kapitalister.
 
Mikael Wiehe sångare, gitarrist och gruppens låtskrivare gör utspelet direkt från scen: - Jag tycker ni ska sluta tända på.
- Hasch och annan knark ger bara grova förtjänster åt den värsta formen av kapitalism. - Knarkgrossister och gangstersyndikat tjänar en massa pengar som de använder till att skaffa sig ännu mer lyx.
 
De flesta applåderar
 
Publiken reagerar. 1400 som kommit till Folkets hus i Stockholm en onsdagskväll för att lyssna på den nya svenska popen och främst kanske Hoola Bandoola Band.
Större delen applåderar och visslar uppskattande, en mindre grupp buar.
- Vi brukar alltid gå ut med den här uppmaningen då vi märker att några av de som lyssnar är höga, säger Mikael Wiehe.
- Men det är inte de enskilda människorna som tänder på som vi vill åt.
- Det är de stora bovarna. Mikael Wiehe och de andra i gruppen har också haschat för några år sen.
- Men jag blev bara passiv. Och inte kunde jag skriva några låtar heller, säger Mikael Wiehe.
- Jag tror inte på några gifter som man tillför kroppen. även om jag röker och dricker sprit själv.
 
Hoola Bandoola Band från Malmö är Sveriges bästa och populäraste popgrupp. De är uttalade socialister och deras texter klart politiskt medvetna.
 
- Jag tror att de flesta som knarkar också vill ha bort kapitalismen.
- Men genom att använda hasch stöder de den läskigaste formen av utsugning.
 
Vad tycker du om legalisering av hasch, då?
 
- Det är en liberal tanke som jag trodde på för några år sen. Men knark gör en likgiltig.
- Och det finns så mycket viktigt att kämpa för nu.
- Helt plötsligt börjar det hända saker som är väsentliga för kampen för ett socialistiskt samhälle.
- Det gäller att vara klar i skallen och kunna ställa upp och jobba.
Jan Andersson, Aftonbladet, 5 november 1973