Vart är Hoola Bandoola på väg?

Mikael Wiehe föredrar att uttrycka sej i svävande, generella termer. Det gör att hans socialistiska texter kan fungera som blaskig bakgrundsmusik hemma hos den mest blåtonade moderat. Mikael vill inte råka ut för dom vanliga bumerangeffekterna. Genom att undvika dom saftiga parollerna och det hårda, bombastiska barrikadspråket når han många fler. Kanske kan Hoola Bandoola på detta mjuka sätt lyckas omvända någon liten pilt i marginalen. Jag hoppas det gärna.
Men somligt förstår jag inte alls.

Mikael är en av dom som bestämt sagt ifrån att i NY MUSIK vill han inte uttala sej. Denna tidning är nämligen en del av den slemma fiendens värsta pacificeringsapparat. Och då gäller det ju att se till att NY MUSIK inte innehåller någonting som motsäger denna teori. Genom att vägra ställa upp ser alltså Mikael till att åtminstone en del av hans bedömning behåller sin riktighet. Men det här hör väl inte hemma i en recension av Hoola Bandoolas tredje LP? Jo. Så här börjar Danslåt för yttrandefriheten: Jag vill tala så alla kan fatta, ja, så att alla kan förstå, både om de som är roligt och lätt och om det som verkar svårt.
Detta (och liknande tongångar på skivan) är teorin. Praktiken är en annan. Om du bor på vischan och är hänvisad åt Pressbyråns urholkade urval av Medvetandeindustrins Värsta Blad, ja då får du – nästan - skylla dej själv. Mikael tänker inte försöka tala till dej via denna tidning.
Klart att detta egentligen är oviktigt, men nånstans blir det intressant från principiell synpunkt. Den svenska vänstern har i alla år betraktat sej lite för fin. Ett fåtal har försökt sej på att nå ut i vulgärsammanhang, dvs. där folk i mängder kan nås.

Sjövall – Wahlöös deckare är ett lysande undantag. Bergmans serie om äktenskapet var ett annat – (jaja, jag vet att Bergman räknas som en borgerlig odlare av privatgrubbel, men hans sprängkraft är faktiskt av den radikala sorten, medvetnare än mängden av varudeklarerade socialister).

Ur ekonomisk synvinkel verkar det ett självklart jämlikhetskrav att genomför en form av socialism. Men sen då? På vilka villkor ska vi gå tillsammans? Det finns inga svar på Hoola Bandoolas "På väg". En rad sköna, lättnynnande låtar berättar att vi ska gå just tillsammans. Ja, gärna det, men det sjunger dom om på Svensktoppen också.

Sådärja – nu sitter jag inträngd i ett hörn och låter som om jag tycker illa om den här skivan. Nej. Det är bland det varmaste jag hört i detta land. Det är helt enkelt så att nu börjar jag vänta mej saker på allvar. Den svenska popmusiken har blivit vuxen och jag känner det som om vi kunde börja föra uppriktiga samtal. En refräng i en standardblues med ett engelskt rockband kan i sin blajighet passera – man har vant sej vid klyschorna. Men med Hoola Bandoola förhåller det sej så att jag tror att dom står bakom texterna med sina egna personer.
(Konventionella avdelningen: "På väg" är lite plattare musikaliskt än "Vem kan man lita på?" – Hoolas andra LP. Många melodier låter rätt lika. Allt det här gör att man lyssnar mer markerat på texterna. Några låtar sitter direktkletade i bakskallen. Som låten med det lite Mose Allisonska Parchman Farmskumpet - Hugget som Stucket.

Den vackraste sången är typiskt nog den mest privata. När man jämför. Men – gemenskapen och detta? Vad kan man göra etc.? i Andersson & Co finns det vanliga småcyniska resonemanget att anledningarna till vårt illamående finns i maktstrukturen. Och innan vi ändrat på den blir det inte någon märkbar förändring. Den arbetslöse, narkomanen, fylleristen, ja alla utstötta får faktiskt vänta tills revolutionen kommer – då kan man börja andas. Att så ofantligt stor del av våra liv styrs av moral antyds ingenstans. Och Benke kör med mellanöl för att skolan är så trist… Rader av liknande "fall" radas upp i låten. Ingenstans antyds att alla dessa människor från födseln tränats i självförakt. Och att själva anledningen till exempelvis supandet är att Benke inte tål bilden av sej själv. Att han måste supa sej ifrån obehaget att vara felkonstruerad. Detta moralresonemang har tyvärr inte mycket med socialism eller inte att göra. Om uppfostran sker med hjälp av skuldkänsla och hot som verksamma piskor kan vi faktiskt fördela pengarna hur sjutton vi vill. Vi kommer ändå att stå där med det dåliga självförtroendet, görabortsejkänslan osv.

Vad jag tar så lång tid på mej att säga är att man måste kombinera resonemang om ekonomi med en revision av traditionella moralbegrepp för att skapa en dräglig värld framöver. Enligt just den traditionella moralen har jag sålt mej när jag skriver den här recensionen för Åhlen &Åkerlunds Ny Musik.
Se, det var en föga radikal tanke.

Indianer & Vita nästa.
Borgarbrackorna möter Helyllerevolutionärerna i Kvällsöppets objektivdrabbningar.
Svart och Vitt. Ont och Gott. Moral, moral, moral.

Kjell Alinge, Ny Musik, Nr 5 1973