|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
|||
Klockan sex på morgonen, lördagen den 28 februari 1976, ljöd dagens första TT-sändning i Sveriges radio ut över den så dags folktomma Södra Förstadsgatan [i Malmö]. En av nyheterna: Victoriateatern i Malmö är ockuperad av de fria kulturgrupperna. Ljudet kom från en högtalare på teaterns balkong. Där inne fanns ett 30-tal personer, alla aktiva kulturutövare, organiserade i Victoriakommittén som länge kämpat för att få ta över teatern. De hade kopplat högtalaren till en radio där inne. - Det var en stark upplevelse, detta att det spreds så snabbt och att det var en nyhet värd att gå i radions sändningar hela dagen, berättar Christel Hansson, konstnär och en av ockupanterna. Aktionen var väl förberedd. Två aktivister hade tidigare tagit sig in i teatern via en angränsande – nu riven – fabriksbyggnad och rekognoserat. Natten till lördagen ledde de sina kamrater in. Gatan utanför blockerades efter hand av demonstranter som stödde ockupationen och krävde att de fria grupperna skulle få ta över teatern, både innehållsmässigt och administrativt. På den tiden var Södra Förstadsgatan inte gågata och folksamlingen runt Victoria tvang lokaltrafiken att lägga om linjerna för att bussarna inte kom fram. Först på eftermiddagen kunde de köra sina vanliga rutter. - Vi fick ett enormt stöd, säger Bo Nerlund, då konststuderande, nu inom socialförvaltningen. Och stämningen var lugn, närmast gemytlig. Inga flaskor eller stenar flög genom luften. Inga vita polishjälmar. - Det kom fram ett par poliser och sa, ni fördärvar väl inte inredningen, grabbar, berättar Mikael Wiehe, då i Hoola Bandoola Band och djupt engagerad i kampen för Victoria. Bo Nerlund igen: - En äldre dam köpte en stor låda bakelser åt oss som vi hissade upp på balkongen. Hon hade sjungit operett förr på Victoria. På tvärgatan Kärleksgatan höll myndighetsfolket ett snabbt möte. Det var Nils Yngvesson, kommunalråd med ansvar för kommunens fastigheter, kommunens fastighetsintendent Bengt Aurell, polisöverintendent Ulf Fornander, kommissarien Allan Thuresson och brandingenjör Anders Carell. Brandkåren hade då kontrollerat att ockupationen inte innebar någon brandfara. - När vi plockade ut vilka som skulle vara med och gå in hade vi valt en del med specialkunskaper, till exempel en elkunnig så att vi inte skulle ställa till några galenskaper när vi kopplade in strömmen, berättar Bo Nerlund. Mötet på Kärleksgatan slutade med ett beslut att man inte skulle ingripa. Kommunfullmäktiges ordförande Arne Lundberg: - De får sitta tills de tröttnar. Men ockupationen visar att den bedömning fullmäktige gjorde igår var riktig. Ockupanternas handlande visar att de inte är kompetenta att sköta en sådan här verksamhet. Arne Lundberg syftar på fullmäktiges beslut dagen innan att biljettorganisationen Skådebanan skulle administrera Victoria. Det var flera representanter för kommunen som sköt in sig på att ockupanterna gått in olovligen. - Det rör sig om egenmäktigt förfarande. I efterhand tänker vi väl vidta åtgärder. Det finns däremot ingen anledning att ge dem en martyrgloria genom att avhysa dem, sa Nils Yngvesson till tidningen Arbetet. Och kommunalrådet Ulla Sandell, ansvarig för bland annat kultur och skolor, är än i dag kritisk: - Att de bröt sig in bakvägen tycker jag inte om, säger hon än idag. Det var hon som stått i centrum för den tidvis bittra debatten om makten över Victoria. Kontakterna med medier och andra sköttes av en sambandscentral i Teater 23:s lokaler på Södra Förstadsgatan 23. Folket där höll kontakt med vännerna inne på Victoria med walkie-talkies. På lördagseftermiddagen öppnade ockupanterna portarna till teatern. Det blev musik, poesiläsning och teater hela kvällen. Idyllen höll. Nils Yngvesson hade sagt att det var ok att ha föreställning inne på Victoria men att det skulle vara slut klockan 24. Och så blev det. Publiken troppade av, ockupanterna stängde, barrikaderade dörrarna och gjorde det bekvämt för sig för natten. Det fanns inte ens en polisbil på gatan. På söndagen öppnade de igen och programmet fortsatte. På kvällen stängde ockupanterna, städade efter sig och lämnade Victoria – allt enligt sin plan. - Vi hade bestämt att ockupera i två dagar. Detta var en manifestation och vi hade fått ut budskapet, säger Bo Nerlund. De fria gruppernas krav på ett kulturhus var inte nytt. I början av 70-talet var den kulturella aktiviteten hektisk i Malmö. Det gällde i hög grad inom teatern. Musikteatergruppen Oktober, Skånska teatern, Tidningsteatern, Bruksteatern, Teater 23, Gorillateatern och Garderobsteatern, var några av de grupper som bildades då. De tre förstnämnda flyttade senare från stan i brist på lokal. Skånska teatern försvann till Landskrona, Oktober till Södertälje och Tidningsteatern till Stockholm. Gorillateatern drog till Göteborg och blev stommen i Nationalteatern. Musikgrupperna var många, det var ju proggens guldålder. Konserterna i bland annat Petri läroverks aula drog stor publik. I Kursverksamhetens lokal Fredmans på Regementsgatan var Cabaret Fredagsbarnen en publikmagnet. 1971 startade en skara eldsjälar med Lars Åberg och Lasse Hejll i spetsen den första folkfesten i Slottsparken. Det blev en årlig tradition och lockade mellan 20 000 och 30 000 personer varje gång. Redan där grundades en misstänksamhet mellan de fria kulturutövarna och den socialdemokratiska kommunledningen. Gatukommunalrådet Calle Ljungbeck, socialdemokrat, med ansvar för parkerna besökte en av de första folkfesterna. Han upprördes över de socialistiska och kommunistiska bokstavsgruppernas bokbord och ville inte att folkfesterna skulle få kommunalt stöd i fortsättningen. Några av teatergrupperna hade eget hem, bland annat Teater 23 som hade en trång lokal på Södra Förstadsgatan. Annars var det på fritidsgårdar eller i andra tillfälliga lokaler som grupperna spelade. Behovet ledde till att Föreningen Huset bildades 1974 och drev kravet på ett kulturhus. Då var det inte Victoriateatern speciellt som gällde. - Det hade kunnat vara vilket hus eller vilken lokal som helst, då i början, säger Christel Hansson, då i Garderobsteatern. Det var senare som Victoria hamnade i fokus. - Vi kände att vi hade en enorm kraft. Musikrörelsen, alla teatergrupperna, folkfesterna. Under de två Victoriaveckorna i augusti 1975 kände vi att det fungerade, att vi klarade ett så stort arrangemang. Men vi hade ju ingen fast plats. Ett eget hus hade kunnat bli en smältdegel för alla idéer. Teater, musik, poesi, bildkonst - det var gränslöst. Tänk vad som hade kunnat uppstå i detta flöde. Det hade inte gått i ett kommunalt styrt kulturhus. 1974 försökte Skånska teatern få hyra Victoria permanent. Men gruppen fick svaret att teatern var i för dåligt skick för att kunna användas stadigvarande. Redan året därpå hade de fria grupperna siktat in sig på Victoria. Victoriakommittén bildades av Föreningen Huset, Teatercentrum-Syd, Filmcentrum-Syd, Folkets Bio, Folkets teater och FIB-Kulturfront. I maj 1975 demonstrerade 1 500 personer på Södra Förstadsgatan under parollen "Rädda Victoria" och krävde att teatern skulle upplåtas till och drivas av Victoriakommittén. Det gick ett rykte att Victoria skulle rivas i den allmänna demoleringen av stadsdelen Lugnet. [Konstnären] Lasse Hejll tillverkade små klistermärken med texten Rädda Victoria. De syntes snart över hela Malmö. Avsikten var aldrig att riva huset. Nils Yngvesson, fastighetskommunalråd då, förnekade alla rivningsplaner och gör så än i dag. - Det var aldrig tal om det, säger han. Nils Yngvessons idé var att Victoria skulle bli en kvalitetsbiograf, tankar som han förde fram redan 1974. Kommunen hade ingen uttalad plan för teaterhuset. Att det måste renoveras stod klart, men sedan? Ett förslag var att Malmö kommuninformation skulle få en utställningslokal där. På sensommaren föreslog en kommunal utredning att åter göra Victoria till teater, provisorisk eller permanent. Skillnaden mellan alternativen var kostnaderna. Kommunstyrelsen hade i juni slagit fast att den inte tänkte låta Victoriakommittén driva teatern. Den lanserade istället tanken att Skådebanan skulle ta hand om Victoria. Skådebanan var en organisation vars uppgift var att locka publik till kulturen och distribuera biljetter. Nu skärptes striden. Victoriakommittén sa blankt nej. Skådebanan hade ingen erfarenhet av att arrangera kultur, var ett av argumenten. Men det viktigaste var att de fria grupperna var övertygade om att Skådebanan, med stark anknytning till socialdemokratin, skulle styra innehållet. De anade censur. Ulla Sandell, kommunalråd över bland annat skola och kultur, hamnade i hetluften. Det var hon som i kommitténs och dess sympatisörers ögon var huvudfienden. Hon kallades Drak-Ulla och fick en del andra mindre smickrande epitet. Idag säger hon: - Det var inte roligt men jag upplevde det inte som obehagligt heller. Tar man sig av sådant ska man inte vara politiker. Hennes förslag var att Skådebanan skulle ansvara för Victoria men att de fria grupperna skulle få tillgång till den fyra dagar i veckan. Hon kunde också sträcka sig så långt att Victoriakommittén och Skådebanan skulle kunna ta gemensamt ansvar. De fria gruppernas svar blev att de erbjöd Skådebanan att få vara med i Victoriakommittén, något som Skådebanan tackade nej till. Dess styrelse såg två alternativ: Bio Kontrast tre, fria grupper fyra dagar eller att Skådebanan tog hand om både driften och utbudet. Victoriakommittén höll stormöte och sa åter igen blankt nej. Kravet var oförändrat: Victoria i kommitténs regi och tillgång sju dagar i veckan. I augusti var det dags för Malmös kulturveckor. De fria grupperna bojkottade kommunen. Istället körde de ett eget ambitiöst program i två veckor med teater, film, musik och poesi varje dag på sju olika stället i stan. Oktobers ”Sven Klangs kvintett” var en av de stora publikdragarna. I december la Ulla Sandell fram ett nytt utredningsförslag. Det slog fast att det inte fanns något alternativ till att Skådebanan skulle ta hand om teatern. Efter nyår antogs det av kommunstyrelsen. Den 27 februari slog kommunfullmäktige fast att så skulle det bli. På natten smög sig aktivisterna in och ockuperade Victoria. Aktionen hade ett pris. Kommittén splittrades. FIB-kulturfront hoppade av. Dess ledning ansåg inte att ockupationen var ett lämpligt kampmedel. Medan striden om Victoria rasade tolkades den av många som en politisk strid, en maktfullkomlig socialdemokratisk kommunledning mot en vänster som slogs för en fri kultur. Eller omvänt: unga kommunister som man inte kunde lita på och som spelade samhällsomstörtande teater och musik. Mikael Wiehe: - Vi var i opposition mot den kulturpolitik som socialdemokraterna förde. Det var de som hade makten. Deras budskap var: gå in i socialdemokratin eller dö. Han har en ytterligare förklaring till varför läget blev så låst - Socialdemokraterna kände hunden på håren. Många av oss aktivister var medelklassbarn. Undertonen var ” Ni ska inte komma från Petri läroverk och lära oss att sköta kulturen”. Victoriakommittén och dess sympatisörer var övertygade om att de fria gruppernas kultur skulle censureras om Skådebanan eller kommunen kom att driva teatern. Det enda acceptabla var att den själv fick makten över Victoria. Det var tidstypiskt. Det var 70-tal med massiva Vietnamdemonstrationer. Den unga vänstern såg socialdemokraterna som makten i samhället, kände sig Säpoövervakad och - avlyssnad. Inte helt grundlöst. En socialdemokratisk kommunpolitiker sågs ständigt i samband med större demonstrationer, ivrigt fotograferande deltagarna. Ryktet gick att man rapporterade till Säpo. Och i det etablerade samhällets ögon var de unga vänsteraktivisterna långhåriga, odisciplinerade, bråkiga och kaxiga. Det politiskt borgerliga Malmö var mer kluvet. En del folkpartister tyckte att de fria grupperna kunde få Victoria. Men en ledande moderat, Roland Lundberg skrev i en insändare om Teatercentrum-Syd som ingick i Viktoriakommittén: - Den organisationen domineras av en marxistisk samhällsfientlig grundsyn med sexliberala inslag. Det var dessutom en krock i synen på demokrati: Viktoriakommitténs stormöten mot kommunens i lagen reglerade beslutsgång genom nämnder, styrelser och fullmäktige. Kommunfolket blev irriterat när ett utspel av Viktoriakommittén plötsligt ändrades sedan ett nytt stormöte rivit upp det förras beslut. Om de någonsin hade haft en tanke på att låta Viktoriakommittén ta hand om teatern så föll den under samtalens och förhandlingarnas gång. Nils Yngvesson och Ulla Sandell förnekar idag att det låg politiska motiv bakom besluten att inte låta de fria grupperna ta över. - Det fanns helt enkelt ingen stabilitet hos dem. Vi ansåg att de inte skulle klara av uppgiften. Om de var vänster eller kommunister hade inte med saken att göra, säger Nils Yngvesson. Skådebanan däremot kände vi sedan gammalt. Ulla Sandell har samma åsikt. - Vi trodde inte att de skulle klara av det i längden. Kommunister eller inte, det var sakfrågan som avgjorde, säger hon idag. Efter ockupationen stängdes Victoria och hantverkare började montera ner inredningen. Men striden gick vidare bland kommunpolitikerna. De borgerliga partierna i fullmäktige hade dels varit inne på att stödja Victoriakommitténs krav, men när vänsterpartisten Kurt Sjöström försökte få med de borgerliga på att riva upp Skådebananbeslutet misslyckades han. Folkpartiets Bertil Hallberg förklarade att ockupationen - en odemokratisk aktion - gjorde att hans parti inte ställde sig bakom. Under 1977 0ch 1978 hände ingenting i Victoriafrågan. Först 1979 kom det till ett avgörande. Fullmäktige godkände ett socialdemokratiskt förslag att renovera Victoria för sex miljoner kronor. På hösten 1980 stod teatern renoverad och klar. Nu blossade striden upp igen. Men i november la kommunstyrelsens ordförande Tore Lundström fram förslaget att Malmö skulle inrätta en kulturstödsnämnd, något som inte funnits tidigare. (Bortsett från den nämnd som Victoriakommittén själv bildade som en provokation några år innan). Nu blev Victoria kommunalstyrd. 1981 invigdes Victoria i sin nya skepnad. Nils Yngvesson förrättade öppningen iförd hög teaterdirektörshatt. De fria grupperna förklarade bojkott av teatern. Det dröjde fram till 1982 innan de återkom till Victoria. Då hade striden ebbat ut. Garderobsteatern hade hittat ett eget hus på Ystadgatan och var inte intresserad av Victoria längre. Och som nämnts hade flera tongivande teatergrupper lämnat Malmö. Victoria hade inte längre samma symboliska betydelse. Bruksteatern till exempel förklarade att de inte längre var intresserade av Victoria som sin egen scen. Att gästspela där var ok, men det var nog. |
|||
|
|||
