Det var under barndomens somrar i Sandskogen/Löddeköpinge som de första muciserande land-vinningarna gjordes. Tillsammans med min bror Lacke och några andra pojkar tillverkade vi av diverse befintligt material instrument med vilka vi ville imponera på flickorna genom att inbjuda till ”konsert” i ett garage.
När det var baddags cyklade vi till Sjöbobadet där vi spenderade många slantar i jukeboxen, vars utbud vältrade över oss med sin tidiga rockmusik, d.v.s. främst Elvis Presley.

Men det första minnet av musik, som påverkat mig är från detta 50tal var något helt annat: Petit Fleur med Sidney Bechets eminenta sopransaxofonspel och Milord sjungen av Edith Piaf. Den starka, nära och något melankoliskt bluesaktiga känsla, som de båda förmedlade, har påverkat mig framgent. Vackra melodier med värme i framförandet och ett ”litet” arrangemang/band är sedan dess den grund, som jag alltid fastnar för oavsett musikstil.

Så flyttade familjen 1958 till Lorensborg med sin nya och händelserika ungdomsgård. Här blev det Cliff Richard med sina ”Shadows” som tog plats i min musikvärld. Den lilla sättningen, det perfekta spelet och det rena och varma soundet i kombination med utmärkta melodier, varia-tionsfulla arrangemang och i vissa fall stämsång fick mig att ”gå i mål”. Tony Meehan blev den förste, som på allvar väckte mitt intresse för trumsetet. Hans lätta, omväxlande och svängiga spel försökte jag att lyssna mig fram till. Eftersom jag inte hade några trummor fick två kammar, som spelades mot knäna, utgöra surrogatet för trumstockar. På så sätt övade jag in koordinationen mellan händer och fötter.
Det lokala bandet ”Carolines” lyckades att ”live” återskapa shadowssoundet till vår stora be-undran.
Lacke började så smått att spela på en akustisk gitarr med tillhörande sång.

På Johannes Samrealskola, där jag blev klasskamrat med Peter Clemmedson, fick popmusiken ge vika för den traditionella jazzen. Den var ett måste, men ett kärt sådant.
Utbudet av jazz var stort och omfattande i regionen, bl.a. hölls en stor festival i Landskrona med Count Baisie som huvudattraktion vid Kastellet. Men den största behållningen var en kryssning på Sundet med många tradband från Malmö, Köpenhamn och Stockholm. Från sistnämnda stad kom Peruna Jazzband med bl.a. Örjan Kjellin. De spelade i den ursprungliga New Orleans-tradition så som den förts vidare av framför allt Bunk Johnson. Jag tyckte mig vara förd till ursprunget. Den musiken bryggde över till mina favoriter King Oliver´s Creole Jazzband med Baby Dodds marschtangoaktiga spelstil, mycket virvelkagge, träblock, 4/4 i bastrumman och  crashcymbal.
Önskan att spela i ett band förblev en önskan till dess jag kunde skaffa mitt eget trumset. Efter ett sommarlov med arbete kunde det första trumsetet inhandlas. Det var gammalt med ving-muttrar på hängpukan och en enormt stor bastrumma. Cymbalerna var av ospecificerad legering och lät därefter.
Setet kom inte till användning.
Plötsligt skulle Peter, Lacke och Anders Netshagen, som numera ingick i kompiskretsen, spela pop á la Beatles och Stones. Själv var jag för tillfället måttligt intresserad av popen. Jag fick dock ge med mig om jag skulle spela i något band. Det var brist på tradband.
Trots mitt stora intresse för den traditionella jazzen, blev det ändå den moderna, som fångade mitt intresse när det gällde trumspelet. Egil Johansen lyssnade jag in och på söndagarna gick vi till Erikslust och hörde många profiler inom olika genrer inom jazzens värld.

Så kom då hösten 1964. Jag hade börjat som fotograflärling på en klichéanstalt, Peter och Anders läste vidare på gymnasiet och Lacke påbörjade en typografutbildning på Värnhemsskolan. Vi bör-jade forma vårt tänkta band och fick med Herbert Röser på bas. Problemet var att vi inte hade instrument. Det ordnade sig med hjälp av Dan Valterström, som förskotterade oss med 2000 kronor till handpengen för inköp av utrustning på Italienska Musik. Vi återgäldade Dan för-skottet med tio spelningar på Klubb Bongo – What a deal!
Vi döpte vårt band till The Mods och ganska snart slutade Herbert och Anders ”Johnte” Bjellerup fick utan rätt att protestera ta över basen.
Bandets repertoar var blandad med tonvikt på stoneslåtar. Vi hade förkärlek för R&B med ett stabilt och enkelt komp. Med tiden kom framför allt John Mayall med sina olika konstellationer att fånga mitt intresse. När sedan soulmusiken kom med inslag av blås tog vi kontakt med bl.a. Mikael Wiehe, Frans Sjöström, ”Kometen” Kronqvist och Roy Wall, alla med bakgrund i den malmöitiska jazzen, som vid olika tillfällen spelade med i bandet, som numera kallades Modera-tions efter en namnkonflikt med ett stockholmskt Mods.
Trumsetet var ett Ludwig i grå pärlemor.

Så gick det med vårt band, som för väldigt många andra - diskoteken tog över, spelningarna lyste med sin frånvaro. Det var uppbrott och bandet bröt ihop.

1969 samlades ett antal entusiaster för att göra musiken till en uppsättning av ”Hair”. Av musi-kalen blev det intet, men jamgänget Spridda Skurar var etablerat på Studieteatern. Fortfarande var det framför allt R&Bmusiken, som gällde för oss. Varje vecka träffades vi för att spela och med tiden fick vi också till stånd en spelning i Lund. Till den hade vi Jaques Werup och Rolf Sersam med oss som blåsare.
Mikael Wiehe kom med i gruppen med ett antal arrangemang. Det dröjde inte länge förrän han, Peter och Björn Afzelius, som träffade Peter i gymnasiet och som vid ett par tillfällen vikarierat i Moderations, bröt sig ur och startade trion Hoola Bandoola Band.
Skurarna spriddes och Ludwigsetet gick i ide.

Så kom hoolaepoken och nu började mitt intresse för folkmusik att väckas. Fairport Convention och framför allt Richard Thompson med sin oefterliknande trummis Dave Mattacks fick mig att ”gå i mål” på kombinationen folk – rock.
Ludvigsetet fick se det mesta av landets scener.

När hoolatiden var över tog Wiehe och Afzelius nya karriärer vid. Först var jag med på Björns andra soloskiva ”För kung och fosterland” och kom på så sätt att spela med ”Fjellis”, som spelat med Thomas Wiehe och ”Mulle”, gitarrist från 60talsbandet ”Troublemakers”. Strax efter in-spelningen började jag på KomVux och av den anledningen upphörde samarbetet med Björn, som hade flyttat till Göteborg.
Mikael ringde och bad mig vara med på en inspelning med en utökad ”Kabaréorkester”. Jag tackade ja, men tyckte inte att jag hade tid att turnera. Det tog cirka ett halvt år för Mikael att övertala mig och jag upptäckte till min glädje att det gick utmärkt att både spela och studera. Mu-sikaliskt tycker jag att tiden i orkestern, med den blandning av olika stilar och personligheter, har betytt mest för mig som trummis. Åter återkommer musiker från svunna tider: Frans på sopran-saxofon och dito bas, Chico Lindvall med sitt explosiva gitarrspel (under en kort tid med i ”Spridda Skurar”), Göran Skytte på flöjt och trumpet och så naturligtvis Arne Franck, vars bas-gångar vid åtskilliga tillfällen genom åren samarbetat med min högerfot.
Influenserna från folkmusikern Ale Möller betydde mycket och blev den bro som förde mig till Avadå Band.

Det var efter avslutade studier på Lärarhögskolan, som jag började spela med ”Gisen” Malm-quist, Ulik Johansson och Lars Bomgren från ”Filarfolket”, ”Linkan” Lindkvist och Benny Grin-de. Vi gjorde en skiva 1985 och på den medverkade bl.a. Peps Persson och Frans med sin bas-saxofon.
Redan under kabaréorkestertiden började Ludwigsetet att utökas med pukor och cymbaler. Det var ett uttryck för tidens ideal, att komplettera trumsetet med extra slagverk. Peter, som då arbe-tade på Italienska Musik(!) målade Ludwig i svart billack.
1992 sålde jag mitt Ludwigset och köpte ett dito Pearl i röd lönn.
Musikaliskt innebar tiden i bandet att jag tydligt kunde se släktskap mellan amerikansk rockmusik  och ”svenska” polskor.

1993 slutade jag i Avadå Band och inte förrän 1995 fick pärlorna åter komma till tals inför Hoolas återföreningsturné 1996.

2004 firades 40årsjubiléet av Klubb Bongos start, vilket medförde upplivandet av Moderations och spelning på Ungdomens Hus i Malmö och som resultat av denna även under  Malmöfestiva-len samma år.

Nu är det år 2006 och jag sitter i köket och lyssnar på Charlie Parker, Miles Davies, Paul Butter-field, Robert Johnson, Eric Clapton, Richard Thompson, King Oliver etc. etc.

Och bakom dem alla sitter en Max Roach, Jimmy Cobb, Sam Slay, Dave Mattacks, Baby Dodds, Charlie Watts etc. etc. och ser till att det svänger!