Hej Björn.
 
Det jag nu kommer att berätta vet jag inte om du kommer ihåg, men det hände på den tiden då Hoola Bandoola Band var på, tror jag, en av de första turnéerna längs västkusten. [Fredagen 10 december 1971 eller fredagen den 19 maj 1972. MW 2010.]
För mig blev denna dag ett speciellt minne.
Telefonen ringde en lördagseftermiddag och min pappa svarade.
En viss herr Mikael Wie presenterade sig artigt och frågade om Bengt-Anders träffades. Jag var för tillfället ute men jag blev ombedd att ringa upp Mikael på ett angivet nummer.
Jag kände inget numret som gick till Lyckorna Badrestaurang.
Lyckorna var ju på den tiden en relativt populär badort på västkusten med sina tennisturneringar mm.
(Har själv faktiskt spelat på restaurangen ett otal gånger).
Frågan var nu vem Mikael Wie var. Hoola Bandoola Band kände man naturligtvis till, men du får ursäkta, jag kunde inte namnet på medlemmarna. Nåväl jag ringde upp. Jo minsann herr Wiehe svarade. Han redogjorde mycket ingående för vilka Hoola Bandoola Band var och att ni skulle uppträda på kvällen. Problemet var att det på restaurangen inte fanns något piano och katastrofen var nära.
Någon hade tipsat om att jag hade en Bergmanorgel och nu ville ni få låna den. "Visst ", sa jag med darrande röst, "men den kan inte prestera ett pianos distinkta "DOING " i basen, vilket det var frågan om för en speciell låt. PS; Kommer du ihåg Björn vilken låt det var? [Det var säkert Vävare-Lasse. MW 2010.]
"Det låter som en orgel gör med ett 'HOURGPUH' tyvärr", sa jag.
"Ok", sa Mikael, "bättre det än att Björn får sjunga "DOINGET". "Nej naturligtvis", sa jag, och lät som jag exakt visste hur det skulle låta. "Rent för djävligt, tro mig", sa Mikael, "och värre kan det bli för det är fler än en låt han kan komma att fördärva".
Jag hade ju naturligtvis tänkt komma på ert uppträdande så jag tog orgeln under armen, ja, den var inte större än ett keyboard är idag och en riktig "innegrej", och for ut till Lyckorna.
Presentation mm följde och lite skitsnack innan vi "riggade".
Jodå, efter ett antal tester fick vi till ett ljud på orgeln som dög riktigt bra. Ni "körde" ert uppträdande till allmänt jubel inkl applåd för mig som lånat ut orgeln. Gissa om man blev "inne bland folket". Ursäkta om jag nu svär till, men det var djävla häftigt inte bara för mig utan för er också, skulle jag tro, att det blev en "helkväll" för alla. Poängen, så här efteråt, var väl att inga fler än ni/jag visste om det här med att det skulle varit "DOING" istället för det märkliga ljud som min "Bergman" kunde harkla ur sig.
Nåväl, vi skulle till att skiljas då Mikael, som jag då uppfattade det hela i folkvimlet, frågade om jag ville ha en "Skånsk sup… någonting" som jag inte riktigt uppfattade men fick ihop till, ja en sup som avsked kanske eller något…!!
"Nej tack", sa jag, "jag har bilen med mig". Han såg märkbart mycket förvånad ut då han tittade på mig över sina dammiga runda glasögon.
Vad han trodde om mig vill jag inte veta än idag.
"Förlåt mig", sa han, "du hörde säkert fel. Jag sa skånsk superskiva, alldeles färsk".
Så gjorde jag bort mig eller var det han, som kanske fler uppfattade det, bjöd på "Skåne". I och för sig passande för kvällen. Det hade ju varit illa om jag m fl hade fått uppfattningen att ni söp i orkestern. Han har säkert glömt det hela men inte jag.
Jag fick i alla fall skivan med Hoola Bandoola Band som är mig ett kärt minne från flydda dagar. "Herreminje" så det kan bli. […]

Hälsningar
 
Bengt-Anders