Om ett enda band och en enda låt skulle få representera ett helt decennium så är bandet Hoola Bandoola Band, låten ”Vem kan man lita på?” och årtiondet förstås 70-talet. Hoola Bandoola hann endast ge ut fyra album under sin fem år korta karriär. Ändå går det knappast att överskatta denna orkesters betydelse, musiken lever vidare i generation efter generation och vissa textrader är så flitigt citerade att de lever ett eget liv bortom upphovsmännens kontroll.
Om Hoola Bandoola för många i dag utgör inkarnationen av det som kallas 70-talets progressiva musikrörelse, så var det knappast fallet på den tid då det begav sig. Hoola Bandoola var inte typiska, de var atypiska i sin musikaliska perfektion och organisation. De var helt enkelt Sveriges bästa poporkester ett tag, så bra att till och med en högerytter som Stikkan Anderson ville ha dem i sitt stall. Stikkan kunde till och med bortse från deras politik för att han gillade deras musik så mycket. Hoola Bandoola Band var en sällsynt vacker och formfulländad blomma i 70-talets taggiga och vildvuxna musikflora. En undantagsorkester med inte bara en kvalitet, utan en hel rad exceptionella egenskaper. Först och främst hade de en kompositör och textförfattare, Mikael Wiehe, som skulle bli en av landets giganter i den kontemporära genren. Wiehes storhet stannar inte vid hans extraordinära begåvning som singer-songwriter, han är dessutom multiinstrumentalist och en skicklig arrangör.
Hoola Bandoola förfogade över två sångare, två frontfigurer. Björn Afzelius stod länge i skuggan av bandets kapellmästare men var faktiskt före Wiehe med att spela in en soloplatta. Naturligtvis som en effekt av att Mikael Wiehe hade Hoola Bandoola som avnämare för sina sånger. Wiehe var ensam upphovsman till gruppens material (Mikaels bror Thomas Wiehe skrev förvisso ”Dansmelodi” på andra albumet Vem kan man lita på?) fram till Hoolas sista studioalbum, Fri information, där även Björn Afzelius bidrog med text och musik.
Gruppens övriga fyra medlemmar var mer än kompetenta ”sidemen”. Gitarristen Peter Clemmedson, basisten Arne Franck, klaviaturspelaren med mera Povel Randén och trummisen Per-Ove "Muffe" Kellgren har förvisso inte hörts av på samma sätt efter Hoolas upplösning, som Wiehe och Afzelius, men utan deras lyhörda och inte minst disciplinerade spel hade Hoola Bandoola varit blott ytterligare ett av alla de ”vilja-men-inte-kunna”-band, som 70-talets musikrörelse inte direkt led underskott på.
Medlemmarna i Hoola Bandoola Band var inte bara skickliga musiker som klarade att hantera de intrikata arrangemang och spännande orkestreringar Mikael Wiehe hittade på, de var dessutom utomordentliga sångare; lyssna och njut av stämsången och lägg även märke till de fräcka arrangemangsstölderna från Crosby, Stills & Nash.
Mikael Wiehe hade i denna orkester ett ypperligt vehikel för sin talangfulla kompositörskonst, som verkligen blommade från start. När jag lyssnar igenom dessa inspelningar är jag snudd på böjd att hålla med Wiehe när han själv recenserar sin kompositörsgärning : ”Jag har inte skrivit den bästa sången och jag har inte skrivit flest sånger, men jag har banne mig skrivit flest bra sånger i det här landet.”
”Keops pyramid” blir bara bättre och bättre med åren och det är högst begripligt att det är en av Thåströms absoluta Wiehe-favoriter. Sångens poetiska och elastiska text går att applicera på valfri historisk epok. I dag handlar den om EU-pamparna i Bryssel, om direktörernas fallskärmar, eller vad de för stunden väljer att kalla sina privilegier för att de inte ska sticka löntagarna för starkt i ögonen. För den som så vill kan sången handla om en socialdemokratisk minister som låter skattebetalarna betala sin kräftskiva eller en ÖB som bjuder sin fru på semesterresa ur samma kollektiva kassa. ”Keops pyramid” innehåller några av de vackraste rader som skrivits om revolutionen: ”Så det verkar som om det/i varje tid och i alla/sorters folk,/finns några som vill skapa pyramider,/där dom själva sitter överst/och har makten/i sin hand,/medan dom som lever nedanför dom lyder./Men om dom där uppe i det blå/inte längre vill förstå/utan föraktar alla dom som ger dom mat,/ska pyramiderna till sist bli deras grav.”
Rent musikaliskt skrider sången fram på ett majestätiskt vis, Peter Clemmedsons gitarrer lider och ylar men fortsätter att gå framåt raka i ryggen. När sticket kommer står sången stilla i några sekunder, luften vibrerar, tiden hämtar andan, Arne Francks luftiga basljud svävar högt över marken medan Peter Clemmedsons elgitarrer krälar i stoftet. Det är stor tonkonst och ett förebådande av åt vilket håll Mikael Wiehe småningom skulle gå.
Wiehe visade redan på debutalbumets ”Fred” att han behärskar konsten att bygga sånger som fjärmar sig popidiomet och istället närmar sig de klassiska symfonierna och körverken. Visst är ”Fred” gjord i skuggan av Beatles ”Hey Jude”, men det gör inte sången sämre. Det framstår fortfarande genialt att till dessa överjordiskt vackra klanger ställa svåra och kontroversiella frågor som ”Är det verkligen är fred vi vill ha?… Är det värsta av allt krig?”. De flesta tror att det är Imperiet som har gjort ”Fred” och det är synd, för Hoola Bandoola Bands dryga tretton minuter långa originalversion är ett mer lågmält, men lika stort mästerverk, som Thåström & Co:s bombastiska smällkaramell.
Hoola Bandoola Band var de långsamma styckenas ambassadörer, det var i ballader och sånger i mellantempo som sångerna exekverades med maximal precision och elegans. ”Jakten på Dalai lama”, ”Ingenting förändras av sig själv” och ”När man jämför” från det ojämna och experimentella albumet På väg är tre typexempel på hur väl det fungerar, när farten är den rätta för detta combo. ”Jakten på Dalia lama” är en av många pärlor i Wiehes sångbok, det är en av dessa sånger som jag aldrig vill ska ta slut. En kuriositet är att just denna sång är den enda Mikael Wiehe sjunger på Hoolas tredje album. Här var bandet inne i en stark demokratiseringsprocess och solistmikrofonen fick vandra laget runt. För övrigt är detta album hårt ansatt av allehanda folkmusikaliska sneglingar och Södra Bergens Balalajkor bidrar förtjänstfullt på flera ställen.
Hoola Bandoola valde att upplösa bandet efter 1975 års Fri information. Ett album, som i likhet med På väg, spretar. När det är bra är det dock mycket bra; ”Victor Jara”, ”Huddinge, Huddinge” och Afzelius ”Juanita” är klassiker.
”Victor Jara”, om den store chilenske sångaren som dödades i samband med kuppen i Chile för trettio år sedan, är en av mycket få sånger där Mikael Wiehe berättar om en konkret situation som ägt sin motsvarighet i det verkliga livet. De så kallade kampsångerna med plakattexter var förhållandevis få i hela musikrörelsen och bland Hoola Bandoolas sånger existerar de inte alls. ”Stoppa matchen” är det enda ”beställningsverk” som Hoola Bandoola gjorde, en kampsingel som gavs ut inför Sveriges Davis Cup match i tennis mot just Chile.
”Juanita” är en effektiv, folklig och mycket omedelbar sång som skiljer sig markant från Wiehes kompositioner. Björn Afzelius musik rör sig ogenerat mellan rock´n´roll, country och dansbandsgung, en slags återanvändning, eller kanske snarare återerövring, av besudlade och baktalade musikgenrers. Afzelius bedrev ett eget fälttåg, mest efter Hoolas upplösning, han förstod långt bättre än sina kritiker att hans egensinniga och radikala texter krävde sin motsats i musiken. Precis som mästerkocken rekommenderar en nypa socker i grytan för att framkalla den perfekta smaken, begåvar ”Affe” sina salta textrader med melodier som bryter smaken och balanserar sältan.
Teaterregissören Thorsten Flinck avslutade hösten 2003 sin föreställning av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas med en Björn Afzelius-sång. På papperet låter det riskfyllt, på scenen var det kongenialt. Människor dör, sångerna lever.
Hoola Bandoola Bands texter, deras roll som samhällsskildrare och fanbärare för den progressiva musikrörelsen har diskuterats och analyserats till leda. Nu är det hög tid att vi ägnar oss åt musiken. ”Kan vi köra?” frågar Mikael Wiehe ljudteknikern Anders Larsson en augustidag 1972 i MNW:s studio i Vaxholm. ”Herkules” heter stycket som ska spelas in och ljudtekniker Larsson svarar : ”Bandet går”.