Vem kan man lita på?

Om Hoola Bandoola Band
Ur Håkan Laghers bok Proggen Musikrörelsens uppgång och fall, Atlas 1999

Tony Tomson

Popgruppen Moccers hade upphört att existera när Rune Hallberg på Sveriges Radio ringde och erbjöd dem en spelning i P3-programmet ”Midnight Hour”. Men om Sveriges Radio ringer och erbjuder jobb, då säger man inte att bandet är upplöst utan man säger ”Ja tack, vi kommer”. Det var vad Mikael Wiehe gjorde.
Vad som fanns var embryot till Hoola Bandoola Band och det var det bandet Mikael Wiehe lurade på intet ont anande Rune Hallberg, som haft med Moccers i något TV-program tidigare. I den nya konstellationen ingick förutom Mikael Wiehe även Björn Afzelius, Peter Clemmedson, Per-Ove ”Muffe” Kellgren och Arne Franck, samtliga blivande medlemmar i Hoola. Dessutom fanns Håkan Ripa, från upplösta Moccers med den där kvällen i radiostudion.

Hur det lät? I Hoola Bandoolas samlingsbox ”Ingenting förändras av sig själv” finns det en CD med outgivna låtar och där finns ett litet musikstycke kallat ”Tony Tomson” som är hämtat från den där februarikvällen när radioprogrammet ”Midnight Hour” spelades in. Det skramlar och det rasslar och introt låter som om Wiehe har snott det rakt av från Pughs ”Jag sitter och gungar”. Inte är det så man kissar på sig av extas.

Men Stikkan Anderson satt hemma framför radion och lyssnade till Mikael Wiehes låtar och gick igång till de vackra stämsångsarrangemangen eller vad det nu var han hörde. Skivbolagsdirektör Anderson kontaktade omedelbart Wiehe och bjöd upp honom till Stockholm för kontraktsförhandlingar. Skåningen var smickrad men höll sig kall. Det lurade fler gäddor i vassen. Roger Wallis på MNW i Vaxholm hade uppvaktat Wiehe i samband med en Temperance Seven-spelning i Malmö. Den engelska jazzorkestern var stora favoriter hos Wiehe och på Swing Inn försökte han förmå dem att spela in hans egen komposition ”Heather”. För övrigt namnet på en dotter till Paul McCartney, som är en av Wiehes stora idoler, men Wiehe säger att namnet inte är hämtat från det hållet.
Temperance Seven kom att spela in ”Heather” och eftersom Roger Wallis var den som gav ut orkesterns skivor i Sverige uppstod kontakt och sympati mellan Wallis och Wiehe. Den danske skåningen åkte med den svenske engelsmannen till Lund efter Temperance Seven-konserten för att lyssna på Träd, Gräs och Stenar. Eller möjligtvis något annat ”flummigt gäng”. Mikael Wiehe har ett mycket gott minne, men herregud, det finns gränser.
Så när Stikkan Anderson ringer känner sig Mikael Wiehe som skönheten på debutantbalen, hon som alla vill bjuda upp. Han uppsöker stadens bästa skivaffär, som ironiskt nog heter Anderssons Musik, och eftersom denna historia utspelar sig på den tid när man fortfarande kunde stå, och i vissa lyckliga fall till och med sitta, och lyssna på skivor i butikerna, är detta vad Mikael Wiehe gör.

”Alla plattor från Polar hade ett stort simmigt dansbandsljud och var jävligt ointressanta. Men på MNW fanns några plattor, Visor från gungor och sand med Hawkey Franzén och Contact och lite annat som jag tyckte var lite häftigt. Så man ville ju helst va där, på MNW.”

Radioprogrammet som triggade igång Stikkan Anderson sändes i februari 1971, och senare under våren åkte Mikael Wiehe upp till Stockholm. Grammofondirektör Anderson betalade tågbiljetten och på en pizzeria i city hölls ett inledande möte med skivbolaget Polars representanter Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog. Snacket skulle fortsätta på Polar-kontoret några dagar senare.
Under sit Stockholmsbesök huserade Wiehe på ett golv hemma hos en kusin som hade en ateljé uppe på Mosebacke på Söder. Han kände inte en kotte och slog ihjäl tiden med långpromenader kors och tvärs genom den väldiga staden.
Allt Mikael Wiehe kan om huvudstadens gator och torg lärde han sig under dessa underbart vackra majdagar. Men det var nervslitande vandringar. Till MNW hade han ställt som villkor att Hoola Bandoola skulle få göra två plattor; en på svenska och en på engelska. Han var en tuff förhandlare. Men beskedet från MNW dröjde och vankelmodet satte in. För när en musiker står inför utsikten att spela in sin första platta, då är faktiskt inte det viktigaste var den görs utan att den görs. Mikael Wiehe och hans band var inte unika därvidlag.

Efter fyra dagar satte skoskaven in och malmöpågen började få spader på Stockholm och den där hårda madrassen på golvet och att vara ensam i en stad som kryllade av människor. Han gick till Stortorgskällaren i Gamla Stan, beställde en flaska vin, drack upp den och åkte hem till Malmö.
Det första han gjorde när han kom hem var att gå till posten och skicka en postanvisning till Stikkan Anderson med pengarna för tågbiljetten. Det hade inte varit riktigt juste från början att låta Polar betala resan eftersom Wiehe hela tiden velat spela in på MNW. Kort därefter ringer Roger Wallis och undrade när Hoola skulle komma upp till Vaxholm och spela in debut-LP:n. Wiehe blir för en gångs skull stum, aningen förvirrad, men mest lättad och glad. Det var alltså klart. ”Jaså, hade inte du fått reda på det”, säger Roger Wallis lugnt.
Dagen efter detta historiska telefonsamtal får Mikael Wiehe motta ytterligare ett, åtminstone i hans eget liv, lika berömt telefonsamtal. Det är en förbannad Stikkan Anderson som ringer för att tala om att han tänker stoppa Mikael Wiehes karriär. Stikkan Anderson skulle se till att det inte fanns ett radioprogram, inte ett TV-program, inte ett skivbolag, inte en klubb där Hoola Bandoola skulle få förekomma. ”Och förresten ska jag ha tillbaks pengarna för tågbiljetten”, fräste skivbolagsmannen som final.
Stikkan Anderson kontaktade även MNW brev- och telefonledes där han hotade med diverse juridiska finter och menade att det var han som upptäckt gruppen.

”Han var jävligt sne’ och uppförde sig som en riktig skit mot mig som var ung, okänd, okunnig; en nolla. Han var kung i branschen och ringde för att stampa ner mig med sin elefantfot. Vilket jag aldrig glömde och aldrig förlät. På hans ålders höst skulle det göras en TV-serie om honom och han hade som önskemål att Eva Dahlgren, jag och några till skulle sitta i en soffa och snacka musik med honom. I helvete, tänkte jag. Det är en av de få gånger i mitt liv som jag varit långsint.”

Intermezzot med Stikkan Anderson bleknade bort under den vackra sommarsolen i Vaxholm. Hoola var i stan för att spela in ”Garanterat individuell”. Povel Randén hade tillkommit på piano och ett sex man starkt rockband var, om inte en sensation, så åtminstone en ovanlig företeelse. Det fanns någon spännande, vitalt och samtidigt lite ogripbart över dessa skäggiga unga män i rutiga skjortor och jeansjackor.
Att detta var ett musikerkollektiv sprunget rakt ur den skånska myllan, killar som spelade, sov, levde och skapade tillsammans, var ställt utom allt tvivel. Åtminstone var det den bilden som Dagens Nyheters reporter hade på näthinnan när hon åkte ut till MNW's studio i Vaxholm för att intervjua gruppen. Här skulle Sveriges motsvarighet till The Band presenteras för DN-läsarna. Mikael Wiehe försökte förklara att Hoola Bandoola tyvärr inte var något musikerkollektiv, de var inte ens gamla kompisar och framförallt skapade de inte musiken ihop. Wiehe var den odiskutable kapellmästaren som inte bara skrev text och musik, han arrangerade dessutom så gott som varje ton som Hoola Bandoola Band släppte ifrån sig på sin debut-skiva.

”När hon fick reda på hur det var blev hon så låg att hon bara stack därifrån. Det blev aldrig någon artikel”.

Två skivor spelades in på en dryg vecka. Ljudteknikern Anders Larsson rattade det väldiga mixerbordet och fyrkanalsbandspelaren på ett sätt som imponerade stort på Malmöligan. Orkestern spelades in på två kanaler, sång och stämsång på en kanal och gitarrsolon lades på den återstående kanalen. Det lät bra och vitaliteten i den där inspelningen känns än idag.
Det enda som känns daterat är Mikael Wiehes och de andras tillgjorda uppsvenska dialekter. Men att man på den tiden inte reagerade eller reflekterade över de ansträngda r-ljuden är inte så förvånande. Det var helt nytt att sjunga pop och rock på svenska, och skulle det dessutom ha spetsats till med en lokal dialekt, nej, det var snudd på otänkbart.
Efter att Wiehe och andra skånska sångare nu sjungit på sina egna dialekter de senaste tjugo åren låter diftongerna på Hoolas första tre plattor vid en lyssning i dag som mycket främmande fåglar i denna annars så naturliga och hemvävda musikmiljö. Både Thomas Wiehe och Peps var före Wiehe och Afzelius med att sjunga på skånska. För att inte tala om de hemliga skånska bröderna i Philemon Arthur and the Dung.
Det var en lycklig inspelning där kompisar dök upp i studion och hoppade in och tjoade i bakgrunden. Bosse Linné från Contact kom med sin fiol och drog några hartsstinna strofer på ”Fred”. Det var opretentiöst och resultaten blev bra.

”Vi drack en oändlig massa mellanöl medan vi spelade in. Kunde bli en sex-sju burkar om dagen. Vi stod där och sjöng och lirade och drack. Vilket är fullständigt otänkbart i dag. Stå och hinka bira medan man jobbar!? Men det gick bra då.”

Den engelska skivan kom aldrig ut. SAM, den nyskapade distributions- och försäljningsapparaten för musikrörelsens skivbolag, tyckte att skivans texter var för liberala och ville inte medverka till att sprida den. Sexspårs EP:n var tryckt och paketerad i konvolut men musiken nådde aldrig offentligheten.. Hoola gjorde ingen stor affär av att EP:n
aldrig gavs ut. Den svenska LP:n hade fått bra recensioner så det hade nästan känts lite fel att ge ut en engelsk. Inte förrän 1996, när Hoola Bandoolas samlade verk gavs ut i en box, fick mänskligheten höra hur de ”liberala” engelska låtarna lät.

Garanterat individuell

Garanterat individuell kom ut i november 1971 och skivans höjdpunkt var den över tretton minuter långa (det står felaktigt 12:43 på cd-konvolutet) ”Fred (till Melanie)”. Här visade Mikael Wiehe att svensk musik fått en ny stor kompositör. ”Fred” är ett närmast symfoniskt verk till sin uppbyggnad. Det startat försiktigt med akustisk gitarr, därefter ett piano som lägger tunga grundackord, en bastrumma kommer in och efter en dryg minut hörs en kör. Tempot stegras och basen sätter slutligen rytmen och tyngden i en hypnotiskt malande sekvens. Wiehe har lånat uttrycket huvudsakligen från Beatles ”Hej Jude”, men där Beatles avslutar ”Hej Jude” med en liknande seans väljer Wiehe att istället inleda sin sång med detta stilgrepp.
I texten hittar man flera av de teman som skulle bli förknippade med Mikael Wiehe och Hoola. Att det tillsammans går lättare att bära den börda som den ensamme dukar under inför är en återkommande och central bild i Wiehes lyrik. Förtryckaren eller torteraren kontra upprorsmannen och revoltören är ett annat. ”När ben och armar bundits ihop med övermaktens knut” lyder exempelvis en rad ur ”Fred”.
”Fred” är ett mästerverk, det första i en lång rad av sånger som folk kom att lära sig utantill och sjunga tillsammans vid imaginära lägereldar. Hoola Bandoola var en mogen orkester utan tekniska brister. Det lät kompetent och övertygande på ett sätt som var väldigt ovanligt bland debutanter på den här tiden. Wiehe var dock inte främmande för att låta sig inspireras av andra i sitt komponerande och arrangerande. Han lånade friskt från sina husgudar; Beatles hörs tydligt i ”Fred” och Crosby, Stills and Nash bistår med introt till ”Burrhuve’t”.

Året efter kom ”Vem kan man lita på?” och där exploderade Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band med en samling text och musik som bildar kulmen på gruppens karriär. ”Vem kan man lita på?” är möjligen det mest kompletta album som gjordes under musikrörelsens dagar. En liten kuriositet är att två dagar efter att hela bandet suttit och hängt över tekniker Anders Larssons mixerbord och i sann laganda mixat ner musiken till två kanaler, så ringer kapellmästaren och ber Larsson att själv mixa om hela skivan. ”Vi har lyssnat – det fungerar inte”, säger Wiehe.
Anders Larsson mixar om albumet under en kväll och en natt på Decibel-studion inne i Stockholm. Det gick inte att göra mixningen i Vaxholm för vid det laget hade en ljudtekniker vid namn Torbjörn Falk tagit kommandot över MNW-studions tekniska utvecklingsprogram och det var med Anders Larssons ord ”inte att leka med”.

”Vem kan man lita på?” börjar med en dylansk blinkning. Istället för att Wiehe säger ”Is it rolling, Bob?, som Dylan sa till sin producent Bob Johnston på Nashville Skyline-låten ”To be alone with you”, frågar Mikael Wiehe ”Kan vi köra? Ljudtekniker Anders Larssons replik ”Bandet går” får i jämställdhetens anda också komma med och så inleds plattan med denna lilla dialog innan ”Herkules” rullar igång: ”Kom och sätt dig här intill mig, lilla vän, så ska jag berätta hur det är och hur det känns. Och om du lovar mig att fråga, hur jag har det, ja, då lovar jag att fråga samma sak”.
”Herkules” följs av titellåten, därefter kommer Thomas Wiehes ”Dansmelodi” och skivsidan avslutas med ”Keops pyramid”. Ett makalöst knippe melodier och texter som fortsätter med ”Man måste veta vad man önskar sej”, en av de allra största men också kanske en av de mest bortglömda Hoola-låtarna.

Men naturligtvis är det titellåten ”Vem kan man lita på?” som är huvudnumret på plattan. Låten har spelats in av så väsensskilda artister som Jan Hammarlund och Magnus Uggla, och båda har ändrat i sångtexten. Hammarlund bytte ut Marilyn Monroe mot Janis Joplin utan att upphovsmannen reagerade. Men när Uggla sjöng ”…Björn Afzelius har flytt landet med miljonerna” istället för textens ursprunglige Robert Zimmermann protesterade Wiehe. Ugglas album med progg-låtar, ALLT NI KAN GÖRA KAN JAG GÖRA BÄTTRE, drogs in, fick göras om och ges ur på nytt.

”Vissa låtar minns jag precis när och hur jag skrev. Det här är en sådan”, säger Mikael Wiehe om sångens tillkomst. ”Jag minns på vilken dyscha och framför vilket soffbord jag satt. Det var den första låt jag skrev efter att Hoolas första LP var inspelad. Jag hade olika bilder i huvudet, bland andra en som jag kläckte på en uteservering i Barcelona. Raderna om prästen som sticker upp fingret i luften för att känna vartåt vinden blåser. Jag tänkte på min konfirmationspräst, som fördömde Arrabals pjäs DOM SATTE HANDKLOVAR PÅ BLOMMORNA, för att skådespelarna var nakna. Andra bilder är McCartneys Mother Mary från ”Let it be”, som här heter Mor Maria. Lille Gerhard är Little Gerhard som kapade t:na och blev svensktoppsartist. Men alla dessa bilder kom spontant, de ´betydde´ inget. Jag gillar låtarna från den här tiden. Jag gjorde dem snabbt, kanske på en vecka, högst en månad.

”Vem kan man lita på?” placerade Hoola Bandoola Band inte bara i musikrörelseeliten utan i toppen av svenska rockband överhuvudtaget. Turnéer, radio- och TV-framträdanden blev vardagsmat. Hoola var flaggskeppet som den växande musikrörelsen kunde stiga ombord på, lägga sig och gassa i solen och känna hur den förliga vinden drev farkosten framåt i väldig fart.. Musikrörelsen var vacker och Hoola Badoola var goda människor som levde som de lärde. Ville alla gärna tro. Till och med medlemmarna i orkestern hade svårt att tackla praktiken. Det var lättare att hålla sig till teorin.

”Hoola startades som en väldigt konventionell orkester med mig som orkesterledare men i takt med att vi kom in i musikrörelsen kom rörelsen in i oss. Det blev ett ömsesidigt utbyte av idéer och en väldig massa demokratiska tankar påverkade orkestern starkt. Att ’Affe’ började skriva låtar var en effekt av den demokratiserings process som ständigt pågick i bandet. En annan effekt var att bandet fick en tredjedel av STIM-pengarna. Men fy fan vad svårt det var för mig att släppa ifrån mig den där tredjedelen för arrangemangen av låtarna. Jag minns att vi satt på ett hotell i Småland och bråkade om detta.”
Bekänner Mikael Wiehe, och Anders Larsson såg samma sak från sin utkiksplats bakom mixerbordet:

”Det var Mikael som styrde, det var en låtsasgrej att alla skulle vara med. De flesta hade inte de kunskaper som krävdes för att vara med på alla plan.”

Hoola Bandoola var skivbolaget MNW:s mjölkko och de fyra utgivna LP-skivorna sålde sammanlagt 300 000 exemplar. Men bandet behandlades inte som några rockstjärnor av skivbolaget. Snarare tvärtom. När Hoola kom till studion i Vaxholm fick de börja med att dammsuga och städa den. Plocka upp det föregående bandets skit. Studion var däremot aldrig så välstädad som när Hoola Bandoola Band lämnade den.

”’Ok, ni säljer plattor men ni ska inte tro att ni är bättre än någon annan.’ Den här inställningen omfattades ju även av oss och jag har haft ofantlig nytta av den i mitt liv. Jag tror att det var nyttigt att bli popstjärna på de premisserna.”

Det fanns en väldig snålhet med beröm inom vänstern. Mikael Wiehe var som han själv påpekar inte heller den som sprang omkring och berättade för folk hur bra de var. Kulturarbetarna inom musikrörelsen stod i sakens tjänst. Vi gjorde vår plikt och tyckte kanske det var småborgerligt med ryggdunkningar och hejarop.
Ljudteknikern Anders Larsson, som spelade in Hoolas tre första plattor, håller med Mikael Wiehe om den snåla inställningen på MNW till gruppen.

”Det blev en liten konflikt med Hoola men ingen ville ta i den. Hoola var lite för ’bra’. Jag tyckte verkligen de var skitbra utan citattecken men jag vet att i det andra lägret, vi kan kalla det Blå Tåget-lägret, även om det inte nödvändigtvis behövde bestå av medlemmar ur den orkestern, tyckte man inte att Hoola alltid var så imponerande. Kärnan i det här tror jag ligger i att Hoola snoddes från Stikkan Anderson. Just detta att Stikkan hade velat ha Hoola, det låg dem i fatet på MNW. Där sprack det lite. Blå Tåget skulle Stikkan aldrig velat ha. Men i och med att Stikkan spanat på Hoola var de inte riktigt rumsrena. Men de sålde ju skivor.”

1973 års Hoola-album, ”På Väg”, skulle egentligen inte blivit Hoolas tredje album. Cornelis Vreeswijk, som bodde i Skåne vid den här tiden, bad Mikael tonsätta ett antal av hans texter. Av olika skäl blev det aldrig någon skiva med Wiehes musik, istället hamnade melodierna till ”Jakten på Dalai lama”, ”Danslåt för yttrandefriheten”, ”Ingenting förändras av sig själv”, ”När man jämför” och de andra sångerna på Hoolas ”vita” album.
”På Väg” är ett kompetent Hoola-album, möjligen kan man skönja att vissa stilgrepp redan efter tre album börjar kännas slitna. Detta trots att gruppen experimenterar med att använda balalajkor, delar av Södra Bergens Balalajkor medverkar och Karin Biribakken är vokalist på ”Karins sång”. Dessutom framförs en låt helt instrumentalt, men den irländskt influerade ”Bogside” känns mest som utfyllnad.
Det som huvudsakligen bidrar till att albumet känns aningen platt och ofokuserat är att Mikael Wiehe är vokalist endast i ”Jakten på Dalai lama”. Mannen som dittills skrivit all text, musik och gjort alla arrangemang sätter sig nu i ett hörn, spelar, körar och reser sig bara bakom solistmikrofonen i en enda sång, för övrigt den i särklass bästa på albumet och den enda riktigt minnesvärda från ”På Väg”.

Fri information I samband med det fjärde albumet ”Fri information”, som kommer ut 1975, får Hoola Bandoola Band ta emot officiell kritik för första gången från de egna leden. Lars Aldmans mycket uppskattande recension i Musikens Makt, där han jämför Hoola med Rolling Stones och The Band, kontrades direkt i nästa nummer av Makten med två motrecensioner. Peter Mosskin och Krister Eleholm skriver att de är besvikna på ”Fri information”. Mosskin vänder sig mot både text och musik och skriver att ”Kvinnoförakt”, ett av Afzelius bidrag, ”i bästa fall är en samling paroller med rim. Jag vet inte vem som kan känna igen sig i den sången?”. Musiken tycker Mosskin låter svensktoppspräglad och ”Svensktoppen gör Björn Ulvaeus och Benny Andersson bättre”. ”Fri information” känns vid en lyssning tjugofyra år efter att den gjorts ojämn men att den skulle vara så mycket sämre än tidigare album och därför krävde en nedsabling döljer något annat. Wiehes ”Victor Jara” och ”Huddinge, Huddinge” är fortfarande lysande och Afzelius-numren ”Juanita” och ”Birmingham”, som jag upplevde aningen konstruerade när de skrevs, har åren förlänat ett försoningens skimmer.