Nya tider, nya änglar MIKAEL WIEHE. 460410 Kärleken är inte en tillflyktsort ett sanatorium en badort vid havet Kärleken är kampen i staden viljan till långa dammiga landsvägar tvånget att segra (Wiehe) Victor Jara (sångtext) (Fri information 1975) |
Mina texter har väldigt mycket varit en 25-årig intellektuells syn på situationer. Dom är lite abstrakta, lite intellektuella - och då menar jag varken positivt eller negativt. Utan närmast som en sorts varudeklaration. Men kan inte du, som har gjort det mesta av ert material hittills, kliva ur 25-åringens roll och skriva direkt för en viss målgrupp? Det har jag jävligt svårt för. Det är ett problem som jag inte tycker att jag har löst. Jag tycker att man måste skriva utifrån dom erfarenheter man själv har. Jag tycker inte att man kan sätta sig och skriva utifrån nån sorts utspekulerad uppfattning om vad andra har för behov av att höra. En viss sorts musik, vissa sorters texter. Du har inte en viss tänkt publik framför dig när du gör dina texter? Nä, jag har åtminstone inte haft det när jag började skriva. Jag har velat kunna sätta mig ner med min gitarr och sjunga låtarna för folk jag känner. Och kunna stå för det personligen. Samtidigt har jag haft ambitionen att göra låtar som folk kan spela själva. Jag har alltså tänkt på nån slags allmän publik. Men jag har inte gått in och tänkt mig att jag skriver för en viss publik, det har jag inte. Å andra sidan är många av dina texter väldigt publikvänliga - dom är uppbyggda kring slagkraftiga formuleringar, och är inte speciellt svåra att förstå. Dom kräver inte nån direkt intellektuell beredskap för att tillgodogöras. Andersson & Co. (sångtext) (På väg 1973) Det har varit medvetet såtillvida: Jag befinner mig i en viss situation, jag ser omvärlden utifrån den plats där jag befinner mig och dom erfarenheter jag har. Men sen har det varit min ambition att uttrycka dom erfarenheterna och den syn jag har på omvärlden, på ett sätt som är begripligt för människor i allmänhet. Om jag säger människor i allmänhet så är det ett jävligt luddigt uttryck - men det betyder alltså att även folk som inte gått 20 år i plugget ska begripa vad jag snackar om. Det har varit en medveten ambition. Hela tiden. Men det har inte varit en ambition att använda ett språkbruk som t.ex. speciellt talar till ungdom, eller ett språkbruk som riktar sig speciellt till fångar. Eller använda ett språkbruk som riktar sig speciellt till arbetarungdomar i 18-årsåldern. Jag har inte riktigt dom resurserna heller. Det skulle väldigt lätt kunna bli nån slags falsk identifikation från min sida. Men skriver du, eller kan du skriva, med dig själv som målgrupp? Använder du det språkbruk du skulle använda om du skrev helt för dig själv? Eller gör din allmänna ambition att du ändå väljer ett visst språkbruk? Jag vet inte riktigt. Jag har givetvis ett lite annat ordval när jag pratar med folk, med kompisar, än vad jag använder i texterna. Och det kan vara både negativt och positivt. Jag har kanske ett lite mer intellektuellt ordval så här oss emellan, jag kan använda ord som ambivalens och profitkvot och kapitalets organiska sammansättning - och veta vad det betyder. Och i vissa sammanhang vänta mig att dom jag talar med också ska veta vad det betyder. Men jag är ju samtidigt medveten om att mitt ordval är produkten av en skolning. Om jag då vill vända mig utanför den egna gruppen, så använder jag ett språk som inte kräver den skolningen - MEN: samtidigt försöker jag ju använda slagkraftiga uttryck och koncentrerade formuleringar i texterna, som jag inte gör till vardags. Man sitter ju inte och sprutar ur sig bra formuleringar hela tiden. Men om jag tycker att jag kommer på en formulering som avslöjar nånting om verkligheten, eller ger nånting en lite annorlunda dimension än det hade innan, så använder jag det uttrycket i en låt, om jag inte tror att det jag vill säga är för begränsat - eller att uttrycket är bra men svårt att begripa. Det är också så att jag gör, och har gjort, andra låtar än dom som vi har gett ut på platta. Och vissa av dom låtarna väljer jag bort därför att jag anser att dom är för privata till sitt innehåll. Man gör privata låtar om kärlekssituationer. Som jag inte tycker sätter in den här kärleksupplevelsen i ett perspektiv - det kanske är en låt som jag gör för att jag är lessen och behöver skriva av mig. Och två månader senare tycker jag inte att den säger så mycket. Man gör låtar om sin egen situation som konstnär - det gör ju alla. Men jag tycker att det är rätt ointressant. Bilden av MIG - som Mikael Christian Wiehe född den 10-4-1946 - är tämligen ointressant. Medan däremot bilden av mig som en människa som har gått i plugget så och så lång tid och läst på universitet under så och så lång tid och under en speciell period har påverkats av den allmänna politiska utvecklingen, av världshändelserna o.s.v. DEN bilden av mig är ganska intressant. Och den försöker jag uttrycka på samma sätt som en massa andra människor i en massa andra grupper. Där man försöker uttrycka SIG i ett sammanhang. Men att säga att min kuk är 18,3 centimeter lång är fullständigt ointressant. Att säga att folk blir impotenta därför att dom har så jävla höga förväntningar på sex på grund av utbudet, att när dom väl kommer i bingen med en livs levande tjej så vet dom inte vad dom ska göra - det är intressant. Margareta Renberg säger: Genom att vara ytterst privat blir jag allmän. Det tycker inte jag är sant. Jag tycker att jag är privat på det viset att jag i alla mina texter utgår från mina egna erfarenheter. Min egen situation, och det område runt mig som jag kan överblicka. Det är också min begränsning, som ju många har påpekat. Gör du inte så att: istället för att beskriva dina erfarenheter, så drar du slutsatser från dom och beskriver slutsatserna? Nä. Jag försöker beskriva mina erfarenheter på ett sätt som andra kan förstå. Men jag tror att det har förändrats lite grann genom plattorna. Jag tycker att jag själv var mer närvarande i texterna på dom första plattorna än vad jag är på dom senare. Keops pyramid (sångtext) (Vem kan man lita på? 1972) Vem kan man lita på är en sång om relationen till våra auktoriteter, lärarna, idolerna - i sista versen har jag försökt få fram förhållandet till en själv. Vem kan man lita på? (sångtext) (Vem kan man lita på 1972) Jag menar: man kan absolut inte lämna det privata utanför det man skriver. Där håller jag med dig. Jag tycker att man måste utgå från det. Men man måste sätt in det i ett sammanhang. Man kan inte bara gå in på den privata händelsen, och inte sätta den i relation till massmedia, Latinamerika, sexualexploateringen etc. Jag är olycklig, jag gråter, himlen är grå, träden vissnar, gatorna är hårda mot mina fötter - det går inte att hålla på så. Den här strikta privatiseringen, när man till och med låter naturen återspegla ens egna känslor, det blir bara nån slags jävla privatimperialism! Det väller ut och färgar hela ens omgivning. Det är jävligt kasst. Man måste ju göra klart för sig att det är omgivningen som färgar ens privatliv. Konstnärens uppgift är inte begränsad till att måla, skriva, sjunga, spela AV en vis del av verkligheten. Den tekniska utvecklingen förändrar världen. Med den förändringen förändras också våra tankemönster, vårt vetande: dom materiella förändringarna går före idéerna. Och skapar hela tiden nya dimensioner i vårt medvetande. Inte i allas medvetande. Det börjar med nya dimensioner i någons medvetande, som är betingade av dom materiella förändringarna. Och det är dom nya dimensionerna som konstnären ska avslöja. Det räcker inte att avbilda verkligheten i en eller annan form - utan det gäller att avbilda vissa delar av verkligheten, d.v.s. dom delar av verkligheten som ännu inte är inkorporerade i det allmänna medvetandet, utan kanske bara finns hos en enstaka konstnär, eller en liten grupp människor. Du säger att det finns en jävla massa konstnärer som skapar identifikation genom att beskriva sig själv - men den identifikationen dom skapar kan ju bero just på att dom beskriver nånting som så många människor känner till. Medan dom konstnärer som snackar om dessa nya dimensioner kanske inte får den identifikationen. Dom som verkligen snackar om nånting speciellt, dom har svårigheter att nå ut. Dom som snackar om nånting som alla känner igen, dom har, om dom gör det på ett bra sätt, stora möjligheter att nå ut till en massa. Medan somliga, som bara snackar om nåt som är lite lite speciellt, ligger lite lite framför, kan få med sig rätt många människor på det. Det är ingen vits att vara visionär om man inte får med sig några? Det vet jag inte riktigt. Jag tycker att Thomas [min bror] i viss mån fyller den funktionen, både musikaliskt och textmässigt; att han påverkar andra musiker. Nästan alla som lirar med honom är överens om att han är jävligt bra, men han har ingen särskilt stor publik. Men han påverkar ju folk runt omkring sig, han påverkar mig. Misstro (T. Wiehe) (Från Mögel Silence SRS 4632 1975) |
Har jag en vilja som är min
egen har jag en frihet i vad jag gör? Eller styrs jag av drifter att stilla behoven att tysta skriken, som bara jag hör? Vad är det som gör att jag säger till dig att jag tycker om dig? - Oh ja, säg vad det kan vara Är det min rädsla att vara ensam som driver mig till dig? - Oh ja, kanske är det så ja Kan jag lita på mig själv? Är då bara förnuftet bara ett skuggspel som visar mig mindre än vad det döljer? Är jag som råttan helt programmerad i nedärvda mönster som måste följas? Är mina tankar behärskade av styrka eller svaghet? -Ja ja, det kan man inte veta Jag måste va ärlig och säga att vanmakt ibland har övertaget -Ja ja, ärlig ska man vara Kan jag lita på mig själv? Maria kom till mig, hon kom nu i morse Vi pratade länge om våra nojor Om såna som varit men inte finns länge och hur man byggt broar av gamla bojor Många av gårdagens mardrömskuggor har bleknat bort alltsen - Oh ja, ja det kan man säga Har nya små knutar nu uppstått i mig, i mitt nervsystem -Oh ja, ja det kan man undra Kan jag lita på mig själv? |
Du använder sällan ord som imperialism,
fascism etc. i dina texter. Nä, just det. Jag har länge värjt mig mot det, och sagt att: det är inte som jag är oklar i analysen, utan det är för att jag försöker beskriva situationer som inte är så jävla självklara. Och det tycker jag nog på sätt och vis fortfarande, att det är så. Just den kombinationen av musik som är allmänt accepterad, med texter som i alla fall säger mycket mer än dom vanliga svensktoppstexterna - just den kombinationen har gjort att vi har nått ut och fått en rätt stor publik. Och förhoppningsvis öppnat upp en och annan dörr, eller fönster, för en del människor. Som sen kanske i bästa fall har gått vidare, med att jobba praktiskt o.s.v. Musiken som vapen? Jag har alltid hävdat, och hävdar fortfarande, att musik utan text visserligen kan vara progressiv, i förhållande till annan musik, men den kan inte vara politisk. Man kan alltså inte säga att musik som alla kan spela är progressiv, medans musik som kräver fem års träning inte är progressiv. Det tycker inte jag. Anser du inte att t.ex. Hendrix inspelning av Stjärnbaneret är politisk musik? Det är inte musiken, det är associationer till en politiskt konkret företeelse. Spelar du SS:s Die Fane Hoch så får du vissa associationer för att den har spelats i alldeles speciella sammanhang, spelar du Internationalen får du andra associationer. Och det ligger ju inte i själva musiken, utan i vilket sammanhang den framförs. Men han detroniserar ju Stjärnbaneret musikaliskt. Javisst för fan, den är fantastisk, låten. Men han använder musiken på ett musikstycke som redan har etablerat sig genom sina sammanhang. Men jag menar: en nyskriven melodi, som ingen tidigare har hört, kan inte vara politiskt konservativ eller radikal. Det är fullständigt omöjligt. Men det finns ju massor av historiska exempel på kompositörer som inte fått uppföra sina ospelade verk av politiska skäl. Men det har berott på att dom har förknippats med någon politisk rörelse, att kompositören har satts in i ett sammanhang. Att en viss sorts musik har blivit en slags kampmusik för en organisation. Och därför har förbjudits - på samma sätt som den indianska flöjtmusiken har blivit förbjuden i Chile. Därför att den symboliserar ett motstånd. Folkets kraft. På väg (sångtext) (På väg 1973) När och hur kom popmusiken in? Jag var i England -64, och såg A Hard Days Night, och tyckte den var fantastisk, och blev Beatles-fan av första rang. Sen fick jag min första Dylan-kick. Då hade jag gett bort en Blonde on Blonde-platta till brorsan, för att jag tyckte den var dålig. Jag började lyssna på Freewheelin´ och dom där plattorna. Det var ungefär 66-67 som jag började intressera mig för pop - man kände att det här har med en själv att göra. Spanska stövlar (sångtext) (Bob Dylan/övers: Mikael Wiehe, Sjömansvisor 1978) Påverkades du nånting textmässigt av t.ex. Dylan under den perioden? Jag vet inte det riktigt. Jag skrev min sista låt på engelska 1970. Det var en typisk liberal låt på temat Varför gör vi ingenting. Jag uppfattade Dylan väldigt mycket som den private rebellen. Jag började ju inte lyssna på Dylan när han gjorde sina första plattor. Den första Dylan-platta jag gick och köpte var John Wesley Harding. Därför upplevde jag aldrig honom i det här politiska medborgarrättssammanhanget. Jag upplevde honom som ensamvargen i New Yorks slum, eller den religiöse sökaren i John Wesley Harding. Och det attraherade ju mig väldigt mycket då, eftersom jag själv ännu inte hade en politiskt klar uppfattning. Just sökandet appellerade jävligt starkt till mig. Och han är döbra fortfarande och jag lyssnar på honom och allt det där MEN: på ett par tre år där kring -70 så blev han överspelad för mig. Då tyckte jag att jag blev politiskt mycket mer medveten, kom in i betydligt mer reella sammanhang. Än dom drömska, visionära Dylan-världarna. Det som han då hade passerat 6-7 år innan. Just det. Men där nånstans började väl min utveckling få en profil, politiskt och musikaliskt, just runt -70. Redan er första platta är ju ganska politisk. Ja. Och det var ytterligare ett moment i det där som hade betydelse, nämligen detta: varför uttrycka sig på ett främmande språk? Det var inget klart politiskt ställningstagande mot det amerikanska språket eller kulturimperialismen. Det var snarare detta: det skulle vara jävligt roligt att uttrycka sig på svenska, helt enkelt. Pugh hade kommit -70 med sin platta. Då bestämde jag mig för att börja skriva på svenska, och det kändes jävligt konstigt i början. Herkules (sångtext) (Vem kan man lita på 1973) Björn (Affe, Afzelius) har ju gått utanför Hoola och gjort en egen platta Skulle du kunna tänka dig att göra samma sak? Eller upplever du det som att det är du som är Hoola? Jag har kanske upplevt det rätt mycket tidigare. Men nu upplever jag att Hoola det är vi. Hoola låter på ett speciellt sätt, och Hoola är inte bara musik. Eller text. Hoola är ett sätt att fungera. Som grupp, vilka ställen vi spelar på, olika politiska ställningstagande o.s.v. Hoola har mer och mer blivit vi. Och inom det begreppet ryms dina ambitioner?
Vill du sätta igång med helt nytt material, textmässigt
och musikaliskt? |
Min kära, min ros, är så
underbar i en enkel bomullsblus, med sitt mörka hår fäst på huvet med en kam Å, ingen vet hur underbar hon var, min ros Å, ingen vet hur underbar hon var, min hind Å, ingen vet hur underbar hon var, min vän O, döttrar av Auschwitz och döttrar av Dachau Ni såg henne vandra här förbi Ni såg henne vandra här förbi Ni såg henne vandra här förbi Det såg vi. Hon anträdde sin resa men utan bomullsblus. Henne mörka hår var tovigt, smutsigt, utan kam Min kära, min ros, är så underbar och modern älskade sitt barn och brodern höll henne så kär Döttrar till Mauthausen och döttrar av Belsen Ni såg henne vandra här förbi I kölden stod hon på den grå stationen Hon höll ett nummer mellan sina frusna fingrar med en judestjärna på sitt bröst |
Det jag tar fasta på i många av mina sånger
är just detta att människor blir utnyttjade och nertryckta och
exploaterade inte bara ekonomiskt, utan mentalt. Man känner sig underlägsen
och rädd och konfunderad. Den grejen tycker jag man ska ta fasta på.
Det finns en låt av Nationalteatern som heter En stuveriarbetares
död - vem räknade dom ton han bar etc. Där försöker
dom inte göra en roll av det. Dom säger inte att det är synd
om honom. Dom beskriver en konkret situation på ett jävligt bra
sätt. Som jag fick en jävla kick av, och som jag tror att folk
kan känna igen sig i. Även dom som jobbar i det här yrket.
Knuten är: man ska skriva utifrån sina erfarenheter, man ska
inte förändra sitt skrivsätt - man ska förändra
sina erfarenheter! Då kan man på ett reellt och ärligt
sätt förändra vad man skriver om. Om man känner att
man skriver för lite om arbetarklassen, eller om man känner att
man inte kan skriva för eller om arbetarklassen - så blir det
inte bättre av att man bestämmer sig för att ändra skrivsätt.
Jag tror att man gör det endast genom att ändra sina konkreta
erfarenheter och sin konkreta situation. Och utifrån den förändrade
situationen skriva förändrade texter. Typiskt för en jävla
massa rockstjärnor är att dom kommer från en miljö,
dom har ett ursprung, och skriver låtar om sina erfarenheter, sen
efter 5-6 år så har dom bara erfarenheter från sitt liv
som rockstjärnor, då skriver dom om hur tråkigt det är
att bo på hotell, hur kasst det är flippra runt och hur många
konstiga människor det är dom träffar och hur ensamma dom
känner sig. Och på samma sätt kan man förändra
situationen i andra riktningen. Men är inte just det nånting som måste ha drabbat dig också med Hoola - var finns utrymmet för nya erfarenheter efter några års lirande? Det kände vi jävligt starkt sommaren -74, och då bestämde vi oss för att ta paus. För att folk skulle få möjlighet att syssla med annat. Vi kände att vi åkte runt och var Hoola Bandoola Band hela tiden, och när man kom hem så var man bara hemma ett kort tag och då hann man inte syssla med nånting ordentligt. Och bara den korta pausen på ett halvt år som vi tog, när jag då sysslade med praktiskt arbete i Föreningen Huset och läste ekonomisk historia, gav mig en jävla massa nya erfarenheter. Nu sysslar vi ju med teater, och det ger mig en del nya erfarenheter, men det är ju samtidigt innanför dom konstnärliga ramarna. Har det halvåret satt spår i texterna redan? Ja. Bl.a. en låt som vi kör i föreställningen, Opium till Kina. Sången om det internationella kapitalet (sångtext) (Kaninerna på Navarone 1976) Den låten är ju rätt mycket byggd på mina kunskaper i ekonomisk historia, som jag då förvärvade det där halvåret. Liksom Vävare-Lasse byggde på mina kunskaper från Kapitalet när jag läste sociologi. Det går inte att sitta i ett vakuum och skapa där inspirationen stänkvis faller på. Nä. Och detta är ju en sanning som alla vet om som sysslar med det. Med att uttrycka sig. Då är frågan vilka erfarenheter man försöker skaffa sig? Bildkonstnärer försöker skaffa sig estetiska upplevelser, för att utifrån det kunna göra nya estetiska kombinationer. Poeter försöker skaffa sig personliga erfarenheter genom att knulla med luder och åka till Polen, eller supa ner sig eller prova tjack, få kickar av det för att utforska sig själv. Eller för att se hur dom reagerar i olika situationer. Kärleksaffärer brukar vara en vanlig inspirationskälla. Gör du nån slags yrkesklassificering? Nänäförfan, detta är på skoj, men du fattar vad jag menar. Man söker olika sätt att få erfarenheter. Dom erfarenheter som jag tycker vore väsentliga att skaffa sig är: ekonomiskt teoretiskt kunnande, och praktiskt arbete i politiska grupper. Det har jag alltså själv försökt mig på. Och det har varit jävligt nyttigt. Och dessutom bör man helst skaffa sig rent praktisk erfarenhet av kroppsarbete. Det ska jag ju inte förneka en sekund att det tar emot. Jag har ju inte ett dugg lust att göra det. Därför att jag känner att ställa sig i en fabrik skulle vara fullständigt bortkastad tid. Jag skulle hata varenda minut. Det erkänner jag fullständigt öppet. Jag har fullt med kamrater som inte alls hatar det. Som tycker det har varit jävligt skönt att få komma ut och göra det här. I stället för att sitta och studera. Med risk för att då vara jävligt självursäktande, så menar jag att just för att det skulle vara så jävla meningslöst så undrar jag om jag kommer att göra det. Om jag inte då skulle kunna göra saker som jag själv tyckte var roligare men där jag också gjorde en insats. Det vet jag inte. Men jag tror alltså att en människa som inte hållt i en spade inte kan skriva om kroppsarbete på ett sätt så att dom som verkligen har hållt i spaden känner igen sig riktigt. Man kan inte beskriva en bil om man inte känner till hur en bil fungerar. Man kan inte beskriva hur det känns att jobba jävligt hårt utan att ha gjort det. Jämfört med hur man skulle kunna göra om man själv utsatte sig för det. På det mentala planet kan man aldrig fatta den erfarenheten förrän man själv utsatts för den. Man måste försöka skaffa sig erfarenheter av dom saker man vill beskriva. Jag har väldigt länge utgått från dom erfarenheter jag redan har haft, beskrivningar av dom - jag känner att det har ackumulerats ett allt större tryck på att jag måste skapa nya erfarenheter som jag inte har. Både när det gäller den musikaliska formen, och det tekniska innehållet. Det verbala innehållet. Med risk för att den erfarenheten ger ett negativt utslag. Javisst. Men det är ju en utmaning. Om man inte trodde att man skulle förändras av erfarenheten skulle man ju inte försöka skaffa sig den. Man måste veta vad man önskar sig (sångtext) (Vem kan man lita på 1972) Som sista sak vill jag säga: Varför är musiken ett så ovanligt jättesuveränt medium att föra ut sina texter? Varför är musiken överlägsen alla andra medium - för det är den. Därför att: musik kan man utföra ensam, musik kan man utföra i grupp, musik kan man utföra tillsammans för andra, man kan spela den, man kan sjunga den, man kan klappa den, man kan dansa till den, den har dom konkreta fördelarna att den är billig. En gitarr och en röst kostar tillsammans 150:-! Det kan vara en jävligt effektiv spridningsform. Musik kan skapas i grupp. Musiken är så oerhört flexibel. Både i skaparstadiet och i mottagarstadiet. Den är dessutom internationell. Därför är musiken överlägsen alla andra kommunikationsformer! Karins sång (sångtext) (På väg 1973) |
Rolf Börjlind Nya Tider Nya Änglar (Bo Cavefors Bokförlag 1976) |