Nybildade popgruppen Hoola Bandoola Band från Malmö kom förra hösten med sin debut-LP ”Garanterat individuell”. Den hälsades med jubel av kritiker och publik – äntligen ett svenskt popband med både bra musik och bra text! Nästan all musik och text som bandet framfört har gjorts av ledaren MIKAEL WIEHE, 26-årig fil kand och socialist. Snart utkommer LP nr 2: ”Vem kan man lita på?” […]
Hoola Bandoola Band var i Linköping lördagen den 28 oktober för att spela på kårhuset i Ryd. Linsens CHRISTER EKBOM – som sedan 16 år tillbaka är nära vän till Mikael Wiehe och har varit med bandet i grammofonstudios, på TV-inspelningar, konserter, på repetitioner och i turnébussen – tog med sig bandspelaren och gjorde en uppriktig intervju med honom. Resultatet kan ni läsa här nedan

Mikael, du är på vissa håll redan geniförklarad som textförfattare och kompositör. Blir du inspirerad eller bara generad?

– Jag tror inte på genier. Det är i viss mån ett utslag av klassbegrepp att upphöja vissa människor till genier; att särställa dem från den stora massan av människor. Jag tror att jag till största delen är en frukt av min miljö. Jag försöker känna efter vad som pågår runt omkring mej. Och det jag tar fram, utnyttjar jag och gör till text och musik. Jag är glad att folk tycker om det jag gör, men jag känner varken blygsamhet eller att det på något sätt skulle inspirera mej till att skriva bättre eller annorlunda låtar.

Alla popkritiker har välkomnat Hoola Bandoola Band som det bästa som hänt den svenska popmusiken just nu. Hur förklarar du era framgångar?

– För att göra något bra, måste man vara medveten exakt om vad man gör och dra konsekvenserna av denna medvetenhet. Själv gör jag alltså musik och text. Dessutom arbetar vi gemensamt inom bandet med arrangemang. När man ska arrangera gäller det att gå in i varje enskild detalj: hur basen ska spela, trummorna, gitarrerna – hur sången ska låta. Låter det inte riktigt bra, får man gå igenom allt en gång till. Man kan inte gå efter principen ”det här låter bra, det här tar vi” – för då vet man inte vad som låtit bra eller dåligt. Det är samma sak när det gäller att skriva texter. Man försöker ta fasta på vad som väcker en positiv genklang hos en själv, när man hör eller läser det andra har skrivit. Sen går man och analyserar det och försöker tillämpa dom erfarenheter man har gjort. Ytterligare samma sak gäller naturligtvis musikerna: de måste veta hur och vad de spelar. I det fallet är vi lyckligt lottade. De flesta i bandet har hållit på med musik i nästan tio år.

Uppriktigt sagt – tycker du själv att Hoola Bandoola Band är Sverige bästa popband?

– En enormt svår fråga. På ett sätt tycker jag naturligtvis att vi är bäst, eftersom vi gör det som jag vill syssla med. Å andra sidan finns det band som Solar Plexus, som består av mycket bättre musiker. Och det finns band som Contact, som har ett mycket speciellt sound – det är genialiskt. Jag tycker vi är bra på vårt område, men vi är inte objektivt sätt bättre än dom andra banden.

Du har ofta betonat vikten av att skriva lika bra text som musik eller tvärt om.

– Musik och text står i ett väldigt intimt förhållande till varandra. Man kan inte använda musiken som en släde att dra texterna på. Då är det bara som en diktsamling. Man kan inte heller ha förnämlig musik till ointressanta texter – då skall man hellre ha en instrumental orkester. Jag tror att musiken verkar på det emotionella planet – det är den som förhoppningsvis öppnar lyssnaren, gör honom positivt inställd till och mottaglig för texternas intellektuella budskap.

Dina texter är ju ”politiskt medvetna”. Udden är lika ofta riktad mot vad som är fel i samhället (i Sverige, i världen) av i dag som låt oss kalla det politiskt impotenta frasradikaler. Där finns alltså ett samband?

– Frasradikalerna (egentligen vill jag inte använda just det ordet) analyserar inte situationen; de är inte hederliga mot sej själva eller mot omvärlden. De kommer med standardlösningar, som försvårar och inte underlättar bekämpandet av problemen. Jag tror att ett socialistiskt samhälle kommer att växa fram – det är nödvändigt att ta bort fåtalets utnyttjande av flertalet. Men för att uppnå detta, måste man vara hederlig, både mot den politiska situationen som den är idag och mot sej själv. För att citera Mao Tsetung (jag såg det i Den Lilla Röda häromdagen): ”Vi måste erkänna svårigheterna, vi måste analysera dem, vi måste bekämpa dem.” De som hycklar socialism, de gör socialismen mycket större skada än de som inte kallar sig socialister men som hederligt framhåller sina inre problem och konflikter. Det finns sociala problem som man måste erkänna, analysera och bekämpa. Men det finns även personliga konflikter – dom måste man också erkänna, analysera och bekämpa.

Att kalla dej socialist – räcker det för att beteckna var du står politiskt? Jag menar: det du pläderar för i dina texter – kan inte det lika gärna vara vänsterradikalism i största allmänhet och inte bara en dogmatiskt betingad socialism?

– Jag är ju alltså socialist, men jag tycker att den socialistiska teorin väldigt dåligt täcker de personliga problemen. Jag tror att man måste komplettera den marxistiska teorin med psykologiska teorier. Man måste tillgripa andra analyssystem än bara det ekonomiska för att förklara mänskligt beteende i dag – även om jag tror att de ekonomiska faktorerna spelar en oerhört stor roll.

Jazzen kan väl sägas ha givit dej din musikaliska grund. Men vill du förklara vad som ledde fram till din politiska ståndpunkt?

– Jag kommer från en borgerlig miljö, jag växte upp i ett borgerligt bostadsområde, jag hade mest borgerliga kamrater. Själv var jag naturligtvis påverkad av allt detta. Men vad som främst antagligen påverkade mej till en politisk förändring mot socialismen, var vissa av mina kamrater under gymnasietiden. De hade tidigare än jag börjat anamma den socialistiska livssynen. Med dem hade jag långa, svåra och hätska diskussioner. När jag sedan i och för sig hade blivit mottaglig, d.v.s. när de hade visat mig på verkligheter som jag inte hade kunnat upptäcka själv i den borgerliga miljö där jag befann mej, började jag läsa böcker. T.ex. Jan Myrdal och andra. När jag sedan studerade sociologi i Lund, fick jag en enormt vidgad världsbild.

– Trots alla dina ambitioner – är inte dina texter ändå allt för ”svåra”? Når Hoola Bandoola Band egentligen fram till någon annan publik än studenter och andra intellektuella?

– Jag vet inte, men jag måste skriva om det jag själv känner till, om det jag förstår av min omgivning, min verklighet. Jag försöker skriva om detta så sant som möjligt. Men där finns två motstridiga krav: det skall vara konkret och lättfattligt. Men verkligheten är inte lättfattlig! Därför kan man inte alltid förklara enkelt och lättfattligt. Jag försöker åskådliggöra problemen som jag själv uppfattar dem; och jag försöker göra det så enkelt som möjligt. Men samtidigt kan jag inte göra våld på verkligheten, så som jag uppfattar den. Jag kan inte säga vilka människor som i första hand kan tillgodogöra sig mina texter. Trots allt är det kanske till största delen bara studenter och intellektuella.

Uppriktigt sagt: gör du all musik och text till bandet ”diktatoriskt”? Eller vilket inflytande har de övriga grabbarna i Hoola Bandoola Band?

– Jag gör ju själv nästan all text och musik. Därför har jag vissa, ganska bestämda uppfattningar om hur vissa låtar skall låta. Men för det mesta spelar vi igenom dem ganska många gånger för att så många som möjligt skall komma med idéer om hur det skall låta i just den ena eller andra låten. Antagligen spelar jag en dominerande roll vid arrangerandet av musiken – men inte en enväldig, diktatorisk roll. Jag försöker att lämna så stort utrymme jag kan för de andras idéer, innanför de ramar som jag själv anser acceptabla för att låten ska få den karaktär och den framtoning som texten och musiken kräver.

Er debut-LP, ”Garanterat individuell”, var ju nominerad till en Grammis i år – men fick ingen. Blev ni besvikna?

– Nej, därför att i den klass där vi var nominerade (klassen för ”politisk pop” enligt juryns inofficiella tolkning – intervjuarens anm.) fanns tre skivor: vår egen, Fria Proteaterns och Kvinnoskivan. De tre går i och för sig inte att jämföra. Jag är precis lika glad att någon av de andra fick Grammisen – det blev alltså Kvinnoskivan – eftersom jag anser att vi i stort sett kämpar för samma sak.

En svensk popmusik i dag kan ju kritisera kommersialiseringen, ”nöjesimperialismen” i branschen – men samtidigt vara beroende av den för att bli så framgångsrik att han kanske så småningom kan ignorera den. Är detta ett aktuellt dilemma även för dej?

– Ja. Naturligtvis är nöjesbranschen kommersialiserad. Vi lever ju i ett kapitalistiskt samhälle. Och vi som har en annorlunda uppfattning om hur samhället ska se ut, befinner oss alltså i ett samhälle, vars värderingar vi inte kan acceptera. Men samtidigt kan vi alltså inte leva utanför det existerande samhället. För att uppnå det socialistiska samhället, måste man använda det existerande samhällets egen struktur. Hoola Bandoola Band använder den existerande musikstrukturen för att försöka påverka människor mot en socialistisk uppfattning. Det gör vi tillsammans med en väldig massa andra grupper av musiker, skribenter och konstnärer. Vi kan naturligtvis inte ensamma förändra kulturklimatet, men vi kan tillsammans med de andra grupperna förändra samhället en liten bit i taget. Dessutom är vi ju konkret ekonomiskt beroende av samhället, eftersom vi är proffsmusiker. Ibland måste vi ta spelningar som vi inte vill ha för att försörja oss – men det är bättre än att bandet inte kan fortsätta att existera – men vi använder utkomsten och den energin detta ger oss till att bekämpa det nuvarande systemet. Det rättfärdigar att vi arbetat inom det nuvarande systemet.

Hoola Bandoola Band är ju en professionell popgrupp. Kan ni leva på er egen musik? Ger den tillräcklig brödföda?

– Nej, inte helt. Vi är alla tvungna att ibland ta lite ströjobb, därför att det här med spelningar går upp och ner. Ibland har vi mycket spelningar. Då kan vi leva på det. Ibland har vi färre spelningar. Då kan vi inte leva på det.

Vad händer om ni inte klarar av det i längden? Går det då ut över er musikaliska kvalitet?

– Vi kan handla på två sätt om vi märker att vi inte får tillräckligt med jobb för att försörja oss. Vi kan förändra musiken och göra oss mer kommersiella för att på det sättet kunna fortsätta att spela. Eller vi kan vägra att förändra vår musik eller våra texter – i så fall måste vi försörja oss på annat sätt. Valet är helt klart: Vi kommer inte att göra avkall på det musikaliska och textmässiga!

Den här månaden kommer er andra LP ut. Den heter ”Vem kan man lita på?” Efter att själv ha hört ljudbandet vill jag nog påstå att den till och med är bättre än er första LP: den uppvisar ökad musikalisk bredd, ett ännu mognare samspel mellan text och musik, bättre instrumentala prestationer. Är du själv nöjd?

– Jag är mer nöjd med den här plattan än med den förra. Även om det naturligtvis finns flera saker som jag är missnöjd med. Jag har försökt att göra något som jag inte gjort förut, att inte upprepa mej. Nu har bandet blivit mycket bättre. Vi har försökt bredda det vokala, så att fler har fått utrymme att sjunga. Vi har försökt göra lite mer musik på den här LP:n än på den förra.

Är du nervös för hur denna andra LP kommer att tas emot av kritikerna? Betyder deras omdöme något för hur den kommer att sälja?

– Jag tror att kritikernas omdöme har en viss betydelse. Kanske inte för den stora publiken, men definitivt för den trängre kretsen: för dem som gör radio- och TV-program, för dem som vill intervjua en, etc. Det gör i sin tur att om kritikerna är positiva, så kommer uppmärksamheten mot oss att öka. Det är mycket viktigt för oss som professionella musiker att få större uppmärksamhet. Då får vi flera spelningar. Om kritikerna efter två skivor tycker att vi är bra, då blir vi mer etablerade. Då har vi större chans att fortsätta det vi håller på med och att kunna utvidga vår musikaliska verksamhet.

Slutligen: kan man lita på människan-musikern-kompositören Mikael Wiehe? Eller för att vara mer personlig: hur ofta måste du själv dagtinga med ditt eget behov av vardaglig uppriktighet?

– Som jag har sagt tidigare: man kan inte lita mer på mej än vad man kan på de flesta andra! Jag försöker så gott jag kan att inte kompromissa med de mål som bandet har satt upp. Jag försöker att ständigt hålla i minnet den målsättning, d.v.s. ett socialistiskt samhälle, som vi arbetar för. Men eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, vars målsättningar inte överensstämmer med våra, måste vi kompromissa… Men man kan inte vinna ett slag bara genom att ständigt anfalla. Ibland måste man dra sej tillbaka, ibland måste man söka sej nya anfallsvägar – det är alltså strategin. Det är precis lika viktigt som arbetet med att förtydliga målen man strävar mot. Hederligheten är det väsentliga – erkänner man sina problem, sina svårigheter, och försöker analysera dem, kan man göra dem fruktbara. Då kan man visa upp hur det inte skulle behöva vara och på det sättet nå fram till det socialistiska samhället.Hoola Bandoola Band bildades våren 1971. Det verkliga genombrottet (utanför ”hemmaplan” Malmö-Lund) kom vid popfesten på Gärdet våren 1971. Samtidigt spelade man in debut-LP:n ”Garanterat individuell”, som kom ut för ett år sedan. LP:n ”Vem kan man lita på?” spelades in i början av hösten och beräknas utkomma omkring den 15 november.
Den musikaliska formen spänner över ett mycket brett register – några stilgränser vill Mikael Wiehe egentligen inte kännas vid. Det bevisar debut-LP:n och i ännu högre grad den kommande LP:n