|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
||||||||||||||
Bilder: Hoola turné 2011 |
|||||||||||||||
|
 |
|||||||||||||||||||||
| Mikael, Håkan (stående), Peter, Arne och Per-Ove. |
|
|||||||||
| Mikael Wiehe tar tjuren vid hornen direkt och konstaterar redan i inledningen att det har tagit fyrtio år för Hoola Bandoola Band att nå ända in på självaste Gröna Lunds stora scen. Från Gärdesfesten -71 via fylleslag på Konstfack och spelningar på Mariahissen. Han förklarar sig mycket nöjd med att de nu äntligen har kommit dit. Och att vi står här, så klart. Nog visar detta ovanligt tydligt hur tiderna har förändrats. Att spela på ett kommersiellt nöjesfält fyllt av berg och dal-banor och tingeltangel hade knappast varit ens tänkbart för Den Progressiva Musikrörelsens största band på det röda 70-talet. Ändå vill jag minnas att åkattraktionerna brukade stängas av när det var konsert förr om åren, nu rullade de konstant. Å andra sidan fyller Wiehe sina mellansnack med muntert dagspolitiska kopplingar till bandets gamla 70-talslåtar. Och redan inför tredje numret - den pedagogiskt undervisande "Keops pyramid" - säger han att "vad vi hoppas på är kapitalismens undergång." Den sortens fraser hör man sällan i dag. Några ströspelningar oräknade är detta blott andra gången Hoola Bandoola Band återförenas. Vid förra turnén hade det gått tjugo år sen splittringen 1976. Nu har det gått femton till. |
|||||||||
|
|||||||||
|
|||||||||
| Kvällssolen skiner när Hoola Bandoola band drar av sin första låt "Hemmet" som skrevs redan för exakt 40 år sedan, 1971. Den har fått ligga och mogna sedan dess, sade Wiehe. Precis som bandet. Jag tror att de har vuxit och mognat i takt med sin musik. På 70-talet var det klockrent. Och i dag, 2011, klär låtarna de här herrarna lika bra som deras scenkläder gör. (Exakt vad herrar har på sommarfester: Ljusa kavajer, blå skjortor och jeans). Hoola Bandoola band blir nog bara bättre.Bandet gör vad det ska, publiken får vad de förväntar sig. Men det är i mellansnacket som jag håller andan. Det är här Mikael Wiehe aktualiserar sina gamla texter. Han slår vilt och precist omkring sig. Allt i från att hylla världens senaste revolutioner till att utlova kapitalismens snara död. Till och med Sven Otto Littorin får en känga då Mikael Wiehe undrar "Vem i hela världen kan man lita på?" och publiken vrålar i kapp i refrängen - skrattande nöjda att få vara en del av Wiehes obevekliga politiska kamp. Wiehe dedicerar en av låtarna till vänner som inte längre finns med oss. Och det är inte bara Wiehe som saknar Björn Afzelius, det går ett sus genom publikhavet när han nämner hans namn. "Du är med mig vart jag går, genom månader och år." Wiehe har aldrig varit rädd för att vara sentimental. Och det blir aldrig fånigt, då texterna fylls av hans genuina uppriktighet.Låtarna ger mig en varm känsla i magen. Närmast det jag känner när jag ser en familjefilm med talande hundar och mysiga slut. Total hygge. Och när jag ser mig omkring, på den något äldre publiken, tycker jag att de ser ut att trivas de med. Många sjunger med. Andra klappar takten. För övrigt tror jag att det är vid den här tiden, strax före klockan åtta, som det är trevligast på Stortorget en lördag under Malmöfestivalen.Håkan Skytte! Varje scen, varje band, ja till och med varje fest borde ha en egen Håkan Skytte. En riktigt skön lirade som dansar och håller takten på allt han kan få tag på. Det både syns och hörs att Hoola Bandoola band är vänner och att de har roligt på scen. Mikael Wiehe tror innerligt på varje ord han sjunger. Varje "na na na" når fram. När han sjunger "du är min tro, mitt hopp, min frihet" tar jag det till mig som om att orden sjöngs för allra första gången, här och nu.
|
|
|||||||||
| "Se inte tillbaka på det som försvann, det är redan förbi och förlegat", sjunger Mikael Wiehe i sista extranumret när Hoola Bandoola Band gör sina första Malmöspelning på tolv år. Och jag som trott att det var 60-talisterna som var den ironiska generationen. Bara tio minuter tidigare hade han sjungit om hur "det är vi som är legenderna för dom som kommer sen" — ett lån från Jerry Rubin, och ett trosvisst utlåtande som är rätt typiskt för det band som i början 1970-talet etablerade Mikael Wiehe som en orädd och begåvad sångförfattare. Live under sommarens avskedsturné ger Hoola en i huvudsak gammal- och godmodig föreställning som liksom så mycket Wiehe ägnat sig åt på senare tid innebär ett slags bokslut. Konserten inleds med debutskivans "Hemmet", som idag framstår som en socialrealistisk och milt humoristisk motsvarighet till "When I'm 64". Gitarristen Peter Clemmedsson imponerar med granna countrylicks, och bandet omhuldar den rena enkelheten. Riktigt bra sånggrupper — från The Band till Hoola, Queen och till och med Smokie — har ett omisskännligt eget vokalsound. Utan Povel Randén och framför allt Björn Afzelius blir det något annat; Mats Bengtsson och Mats Persson gör oklanderliga stand in-insatser, men de låter enbart som Wiehes tillbakadragna körsångare. Pastor Bengtsson är i gengäld den som på sin orgelpall skänker must åt den nyskrivna "Strö all min kärlek". Men finaste ögonblicket är nog den vemodiga "Jakten på Dalai Lama". Starkast blir jublet ändå när Wiehe inför "Keops pyramid" kommenterar sommarens världshändelser med att "kapitalismen är på väg mot sin undergång" — han har alltså läst skriften på väggen — och klärvoajant tillägger att "horisonten blir allt ljusare". Vi får anta att det inte är den framrusande ekonomin i det auktoritärt statskapitalistiska Kina han blickar mot.
|
|
Håkan Skytte (Foto: Einar Ingebrigtsen) |
| Sista Malmögiget för HoolaBandoola |
|
| Malmölegendarerna i Hoola Bandoola Band spelar på hemmaplan för sista gången. I dag går de upp på Stortorgets scen på Malmöfestivalen. Det är nästsista spelningen på det tillfälligt återförenade bandets sommarturné. Det är naturligtvis speciellt att spela på Malmöfestivalen. Vi är ett av de Malmöband som varit framgångsrika och spelat i hela landet, säger Mikael Wiehe. Bandet släppte CD:n Hoola Bandoola Band 1971-2011 i början av sommaren och inledde sin nio spelningar långa sommarturné med Peace and Love i Borlänge i juli. Konserten på Stortorget i Malmö blir den nästsista innan finalen på Gröna Lund i Stockholm. - Vi har repat hela våren och det har gått väldigt bra. Turnén har varit helt över förväntan. På Liseberg kom det mellan åtta och tiotusen, och det var betalande publik, säger Mikael Wiehe. Förväntar du dig att ni slår det på Malmöfestivalen? - Ja det gör jag, om Gud vill och vädret tillåter. Utekonserter hänger ju mycket på vädret men som det ser ut nu ska det inte regna på lördag. Spelningen på Stortorget blir förmodligen sista chansen att se Hoola Bandoola Band spela i födelsestaden. Bandet har återförenats tre gånger sedan det upplöstes 1976 men årets sommarturné blir med största sannolikhet den sista. Att Hoola Bandoola återuppstod just i år beror inte på tillfälligheter. - Vi har delat ut Björn Afzelius-priset i många år och nu är pengarna slut. Sedan tänkte vi att det skulle vara så himla kul att få spela igen. Och det är 40 år sedan första plattan kom, säger Mikael Wiehe. Viktig plats i dagens Sverige Han anser att bandets låtar har en viktig plats i dagens Sverige och att exempelvis Keops Pyramid beskriver samhällsutvecklingen i stort. - Det är motstånd inte bara i Nordafrika utan också i Grekland och London. Det finns många sätt att visa sitt missnöje och jag tycker att Keops Pyramid sammanfattar det ganska bra. Sedan kan man ju alltid spela Vem kan man lita på?. |
|
||||||||||
| Efter fyra decennier sliter slavarna fortfarande vid Keops pyramid, och Halta Lotta frågar sig vem i hela världen man kan lita på. När Hoola Bandoola Band ger sig ut på en sista sommarturné är det politiska engagemanget lika brännande som när det begav sig på 1970-talet. Den 20 augusti spelar de på Malmöfestivalen. – Det är fruktansvärt roligt att spela tillsammans igen. Vi har repeterat hela våren, så nu är apparaten inkörd och välsmord, säger Mikael Wiehe. Hoola Bandoola Band splittrades för 35 år sedan, men genom åren har meritlistan utökats med några samlingsalbum och återföreningsturnéer. – Vi frågade oss själva om det skulle vara kul att åka på turné igen och om det skulle finnas något intresse hos publik och arrangörer. Svaret blev tveklöst ja, och resultatet blev nio konserter runt om i landet. – Eftersom vi är ett gäng äldre herrar, som dessutom förlorat några på vägen, kändes det som att det var sista chansen. Nu går sista planet. Texterna aktuella Att Malmöfestivalen skulle bli ett av stoppen på turnén var en självklarhet: – Det hade varit väldigt märkligt om ett av Malmös mest framgångsrika band inte skulle spela på festivalen när de återförenas efter 15 år. Hoola Bandoola Bands texter från 1970-talet genomsyrades av en förhoppning om att den socialdemokratiska folkhemspolitiken skulle radikaliseras. Även om åren passerat revy så har bandets politiska patos varit intakt, och Mikael Wiehe menar att texterna fortfarande är giltiga: – Vi är djupt eniga om hur man ska förbättra världen. Solidaritet och att makten ska komma underifrån har alltid varit viktigt för oss. – Upproren i Nordafrika visar att texten till ”Keops pyramid” tyvärr är lika angelägen än i dag. Och ”Vem kan man lita på?” är ständigt aktuell, det är bara att tillägna den Sven-Otto Littorin. Meriterad festivalgeneral Mikael Wiehe ser fram emot spelningen med Hoola Bandoola Band på Malmöfestivalen, men hade gärna engagerat sig mer än så: – Det hade varit en spännande utmaning att vara festivalgeneral. Det är malmöiternas egen fest med ett program som ska angå så många som möjligt. – Dessutom är jag meriterad efter 30 år med Folkfesten i Malmö. Nappar inte ledningen på mitt erbjudande så väntar nog ett stilla liv som rosodlare för mig, säger Mikael Wiehe med ett skratt. Hoola Bandoola Band spelar på Malmöfestivalens Stora scen vid Stortorget, lördagen den 20 augusti klockan 18. Proggpionjärer Hoola Bandoola Band bildades i Malmö 1970 med Mikael Wiehe, Björn Afzelius och Peter Clemmedson som bas. Bandet upplöstes officiellt den 30 april 1976, efter att ha spelat in fyra album. 1996 återförenades bandet för en sommarturné, och 1999 gjorde man en minneskonsert efter Björn Afzelius bortgång. Sommaren 2011 gör Hoola Bandoola Band ännu en återföreningsturné med nio spelningar.
|
– Det er en gammel tradisjon å anvende kulturen som et kampmiddel. Hoola Bandoola Band står støtt i den tradisjonen. Vi sang om jakten på en ny verden i ”Jakten på Daila Lama”, om herskerne som styrter i grusen i ”Keops pyramide”. Vi oppdaget at sangen om Keopspyramiden passer bra fortsatt, og at vi hadde flere andre sanger som vi uten bekymring kan fortsette å synge i dag, sier Mikael Wiehe. Publikumsfavoritter Hoola Bandoola ble dannet i 1970. Mikael Wiehe skrev alle sangene i gruppa fram til det siste albumet, der Björn Afzelius også meldte seg på med egne sanger. Gruppa kombinerte en sterk politisk overbevisning med stort publikumstekke. ABBAs forretningsfører Stickan Andersson forsøke å sikre seg gruppa før de fant sin naturlige plass i den sterke ”progressiva musikrörslen” i Sverige. Det er 15 år siden forrige norgesbesøk. 36 år siden det nest siste. – Den egentlige grunnen er at vi hadde så lyst til å gjøre det en gang til. Og så faller det sammen med at det nå er 40 år siden vår første plate. Og at det kommer en ny dobbel CD med de gamle sangene. Da gjør vi en liten turne, tenkte vi. At de gamle sangene fortsatt er aktuelle, sier det mest om tidene eller om sangene? – Det sier noe om at jeg, som komponist, lykkes med å formulere noe som kan brukes 40 år senere. Det er jeg litt imponert av i ettertid. Jeg har helt bevisst formulert meg allmenngyldig. Jeg har skrevet veldig få dagsaktuelle politiske sanger. Jeg gjorde noen i 2010 før valget i Sverige, og selvfølgelig ”Stoppa matchen” for Hoola Bandoola (før en landskamp i tennis mellom Sverige og Chile I 1975, vår anm.) Men disse er veldig få. Jeg har sunget mer om synkende skip og døende kråker og linedansere som faller ned. Som beskriver en stemning. Jeg kan godt synge ”Titanic”, nå når Fukushima eksploderte. Eller sangen om ”Valet”, om den spirende fascismen, nå etter Utøya. Fortsatt politisk Mikael Wiehe har ikke sluttet å skrive politiske sanger. Hans seneste album inneholder ”Fascismens racka”, som er et angrep på det høyreradikale partiet Sverigedemokraterna. – Jeg tror at den viktigste grunnen til at høyreekstremismen vokser seg sterk i Europa er at den økonomiske politikken som har støtt ut store grupper av samfunnet. Både innvandrere og den tidligere arbeiderklassen. Som søker en forklaring på hvorfor de ikke behøves lenger. Og som finner den klassiske forklaringen: At det er de andres feil. Sigøynere, jøder eller muslimer. I det klimaet er det før eller siden noen som føler at de må ta ansvaret for å gå fra ord til handling. Og det var dette som skjedde på Utøya. ”Det har blitt svårare at skratta”, synger dere i ”Herkules”. Den kan vel passe bra nå? – Kanskje, det har jeg ikke tenkt på. men når du sier det, er dette en sang om å holde sammen i harde tider. Den kommer til å bli sunget i Oslo. Uten Bjørn Björn Afzelius døde i 1999. Dette er den første turneen gruppa gjør uten ham. – Det er også naturligvis en måte å holde ham i live på. Vi spiller også ”Sång til friheten”, som han lagde senere. Og ”Den jeg kunde va”, som jeg har sunget til ham. Og noen av de sangene vi har sunget felles. Ikke like bra som han hadde vært med, men det går bra, synes Mikael Wiehe. Hoola Bandoola Band har allerede gjort en konsert i Norge ei sommer, på Utkantfestivalen i Skjerjehamn, ytterst på Vestlandet. – Det blåste og var kalt. Vi sto på scene og frøs, men det var en av de mange muligheter folk i Norge hadde for å samles. Jeg er så glad for at de kunne samles rundt oss, når de ville vise sin overbevisning om hvor viktige demokratiet er. Jeg spilte selv i Nord-Norge etterpå. Det var fantastisk å se det norske folket mobilisere for solidaritet, og ytringsfrihet. Det var veldig bevegende. Jeg synes at det føles veldig bra å komme til Oslo med Hoola Bandoola Band nå. Philemon Arthur? ”Philemon Arthur And The Dung” med Kaizers Orchestra er en av de mest spilte sangene i Norge det siste året. Var Philemon Arthur egentlig Mikael Wiehe? Den første singelen fra Kaizers Orchestras bestselger ”Violeta Violeta 1” var inspirert av en gammel svensk gruppe som ingen vet hvem var. Som ga ut et album i 1971, med et svært eksentrisk og hjemmelaget lydbilde. De må neste høres for å bli trodd. Likevel vant de den svenske Grammis-prisen for plata, en så kontroversiell avgjørelse at prisen ble lagt ned i 15 år. En gammel teori er at Philemon Arthur And The Dung egentlig var Mikael Wiehe, og broren hans Thomas, som også har laget en lang rekke plater. – Jeg sier det samme som jeg har gjort i 40 år. Ingen kommentar, sier Mikael Wiehe. Men sånn psykologisk, du ville ikke sagt ingen kommentar om du ikke hadde noe med dette å gjøre? – Jeg sier igjen: No comment! Whatsoever? – Jeg kan fortelle dette: At Hoola Bandoola var nominert til Grammis-prisen i Sverige i 1972, sammen med Philemon Arhur & The Dung. Og de vant. Og jeg var like glad som om Hoola Bandoola hadde vunnet. Kaizers Orchestra sa dette om ”Philemon Arthur And The Dung” da singelen kom for nøyaktig et år siden: – Vi liker å romantisere det som er skakt og annerledes. Vi fikk høre dem da vi var unge, da vi to også var en duo som drev med kassettspiller og gitar og trommet på ei notatblokk. Det er ingen som vet hvem de var. Noen mener at den ene var Mikael Wiehe. Men sangen handler ikke om dem. Men om alt det vakre i livet. Alt vi ikke vil skal ta slutt.
|
|||||||||
|
|||||||||
| 40-årsfirande Hoola Bandoola Band avslutar på topp Mikael Wiehe har sagt att detta är den sista turnén med 40-årsfirande Hoola Bandoola. Det ständigt aktuella, men inte alltid så aktiva proggbandet. Med sista turné innebär krasst Liseberg gruppens definitiva final. Men det är knappast en spelning som är sorgkantad. Med emfas visar gruppen på vitalitet och på att själva kärnan i musiken var ett slags svenskt The Band. Det låter bitvis utmärkt och texterna är många gånger skrämmande aktuella. Något som Mikael Wiehe inte tvekar att understryka, kanske lite väl ofta. Kanske skulle han, som är dess självklare talesman, ha satt just texterna i sin samtida kontext. Nu i en tid där svenska musiker mer än lovligt duckar för allvaret hade den markeringen behövs. Nu blir det istället en hitkavalkad där ett förtjust band med självförtroende spelar inför en lika förtjust publik. Gruppen bjuder på ”Vem kan man lita på?” redan som tredje nummer. In sprängs också känslosamma hyllningen till Björn Afzelius, ”Den jag kunde va”, som Mikael Wiehe skrev kort före sin väns död. Även Afzelius ”Sång till friheten” bjuds och nyskrivna ”Strö all min kärlek”. Det blir en timme och 20 minuter när publiken kramar det sista ur Hoola Bandoola. En stund på scen som visar på bandets slitstarka kvalitet – fortfarande efter 40 år.
|
|
||||||||
| Kristianstadsdagarna. Inramningen är värdig en stor festival. Röken från hazern dansar i den gröna LED-belysningen som kontrast mot en svart backdrop. Råddare springer med gitarrer stämda i olika tonarter och högtalarna är gigantiska. Mikael Wiehes introduktion av tredje låten tillkännager den politiska agendan. Det är ju faktiskt nationalproggbandet Hoola Bandoola som spelar. "Vem kan man lita på" tillägnas Sven-Otto Littorin. Och så fortsätter det, som det gjorde i början på 70-talet. Den grånade publiken lyssnar, hälsar med en uppsträckt knuten näve och sjunger med i alla de gamla låtarna. En ny låt av Mikael Wiehe, "Strö all min kärlek", med fin text och ett eminent solo som doftar hammondorgel av Mats Bengtsson på klaviatur sticker ut. Håkan Skytte i stor linnekavaj ser ut som om han säljer Aluma där han dansar runt med congas och tamburin och är den som har roligast på scen. Efter fler än ett extranummer råddas scenen om och ny publik strömmar till. [...]
|
|
|
|||
| Nu har de sparkart i gång sin tio konserter långa sommarturné med första låten från första skivan, som släpptes för 40 år sedan. - När det gäller texterna är de skrämmande aktuella, säger Mikael Wiehe om Hoola Bandoola band. Hoola Bandoola Band anno 2011 är sig likt och trots att bandet upplöstes 1976 föll de gamla bandmedlemmarna direkt in i gamla invanda roller i replokalen, konstaterar Mikael Wiehe. - Vi har ju haft mycket att göra med varandra sedan vi spelade ihop senast. När Björn (Afzelius) dog gjorde vi två spelningar, vi har spelat i samband med Ship to Bosnia och delat ut pris till minne av Björn varje år, så vi har ju setts. De förändringar som trots allt har skett genom åren ser han främst som positiva. Tanken på att göra en turné fick Hoola förra året, efter att de vid ett par tillfällen samlades och spelade ett par låtar. Att det skulle bli ytterligare en fortsättning håller Mikael Wiehe för osannolikt. Hur står sig då Hoola Bandoola Band så här 40 år efter genombrottet? Texterna tycker han däremot fortfarande är nästan för aktuella. Mikael Wiehe konstaterar att Hoola återförenats främst för att bandmedlemmarna tycker det är roligt att spela ihop igen, men han vill inte sticka under stol med att de fortfarande är antikapitalister.
|
|
|||||||||
| BORLÄNGE. Den svenska 70-talsproggens största band brukar säga att de återförenas när de känner att de behövs och i år firar de dessutom 40-årsjubileum. Mikael Wiehe har onekligen en poäng när han säger att texterna till ”Keops pyramid” eller ”Vem kan man lita på” känns mer relevanta än på länge. Åldersblandningen i publiken stryker under det. Dessutom håller låtarna fortfarande fint, och spelas av ett band som vägrat stelna till. Så se gärna Hoola Bandoola i sommar. Enligt dem själva är det sista chansen. Hoola Bandoola Band Eldorado, Peace and Love. Bäst: ”Den jag kunde va”. Sämst: Ett lite väl väntat set, kanske.
|
|||||||||
| Bilder: Hoola turné 2011 |
|
|
|
|
|
|
|
|
